Upptäckte häromdagen att det kraskade o högg i mina lager i framhjulen, otäckt.

Detta är inget ovanligt i cykelbranschen, även rätt dyra hjul gör det - även när de är nya. Håll hjulet i axlarna och veva i gång  så känner man i fingertopparna att det inte rullar rent. Kanske inte spelar någon roll för hastigheten, när det kommer belastning på. Men orsaken tror jag är alla dessa öppna lösa lagerbanor som ska smörjas och dras exakt. Kanske är jag lager-hypokondriker sedan min skateboardtid. Får utslag när jag hör rasslande skateboards fortfarande. (Har gett grannungarna gamla SKF för få att tyst på gatan.)


Det här är jag en vacker dag i Tranås i början av 80-talet. Foto: Martin Willners


I skatebranschen övergav man öppna lösa kulor någon gång på 70-talet. Men i den konservativa cykelbranschen omhuldas denna lösning fortfarande. Viktskäl anges ofta, men det köper jag inte på standard-cyklar.

I mina (tunga) hjul sitter riktiga förseglade maskinkullager som när de är friska rullar helt utan några kraskande hugg. Till för ett par dagar sedan...  Har aldrig bytt dem, men det gick lätt som en plätt med lite hjälp av Berner på Sportson i Jönköping. Det var egentligen bara ett som var kass, men båda byttes - kostade bara en hundring styck. Nu sitter det dessutom SKF i framhjulet. Känns tryggt... men de är väl gjorda i Taiwan dessa också, kan jag tänka.

Nu kan jag inte skylla på lagren om jag inte klara mig under 8 timmar på VR om  tre veckor. Men hittar nog något annat i så fall.

Både igår och idag morse hoppade jag i cykelbrallorna klockan kvart i sex och petade i mig en banan och ett glas vatten, innan det bar i väg. Morgonträning på lätt mage är perfekt. Har missat det lite nu när jag jobbar hemma mycket.

Igår slog jag faktiskt nytt rekord runt Landsjön, putsning med 2 minuter - en timme o två minuter från Hakarps-rondellen o tillbaka. Adjunkt Henrik ringde förra veckan o sa att han gjort det på 57 minuter - sadist - så jag måste under timmen detta år. (Om du inte har riktigt så bråttom förbi så kan jag rekommendera ett besök i Hakarps kyrka för att kollla in de fantastiska takmålningarna, ska ta en bild en dag.)

Idag på morgonen körde jag över Lekeryd, Svarttorp, Ramsjöholm (vacker namn), Hakarp (igen) o så hem till Jöransberg; går på strax under timmen. Tog det väldigt lugnt i början för att väcka min lekamen lite försiktigt, pratade både med kossor och dansande älvor.  Men sedan körde jag långa intervaller - fullt ös - på rakorna och vilade mig i uppförsbackarna. Precis tvärt emot vad jag brukar göra. Blir lite  längre intervaller så. Kanske 6 tunga drag på en knapp timme. Lite längre kanske hade varit bra, men jag skulle ju hem o väcka kidsen till skolan före sju. Det hann jag.

Utan mat i magen är en timmes hårdkörning ganska lagom, sedan behöver det fyllas på. Och det är gjort nu - müssli med extra russin, riven eco-cocos och en skivad banan - med mellanmjölk så klart.

Nu kan jag ju köra ett backpass till lunch också, eller i kväll... Eller bara klappa mina ömmande cykelfiléer o säga: bra gjort Nicke!

Så kom resultaten från lördagens vadkramning runt Eslöv. Att döma av mina plågade ben så tyckte jag att det gick fort och det stämde. Faktiskt det snabbaste loppet av de 8 som körts. Tydligen det bästa vädret osså.
http://www.cykelcity.se/2035

Om man tar det tråkiga först, så rullade jag in som 65:a, 18 placeringar sämre än förra året. Till det positiva: två minuter närmare täten faktiskt, trots solokörningen på slutet; så vansinnigt fort gick det alltså inte längst fram. Allt hänger på backarna. Och totalt ca 10 minuter bättre tid än förra året, 3,34 (3,44). Men som sagt, det kännns i benen, och det gjorde det inte förra året. Eller glömmer man snabbt...

Håller jag och klungan samma fart runt Vättern kommer det gå undan.

Förresten: undra hur jag kom i trebarnsklassen?

Tar väl en liten lunchrunda i backarna i dag för att få igång maskineriet igen. Än är det inte försent att vässa formen ytterligare. Fler race av den här kalibern är inte dumt, men tyvärr blir det nog inte så, för min del, kanske ett till. Men det kan starkt rekommenderas.

Nästa helg ska vi på bröllop/dop i Norge, hos Malins bror; tar såklart med mig hojen så både jag och frun kan cykla något pass vardera. Backar lär det väl finnas. Helgen därpå blir det spinningutbildning med Friskis i Malmö, tre pass per dag är påannonserat, men det är ju inte riktigt samma sak. Sen är det väl bara en helg kvar tror jag.

Ta vara på tiden, cykla så mycket som går, men tänk på vilodagen så att du helgar den.

Premiär i den stora klungan för säsongen. Helt obeskrivlig känsla, tickandet från flera hundra frihjulsnav, puffarna av bränt bromsgummi, igångdragen, trängseln, ryckigheten och den totala kontrollen i kaos. Men mest av allt känslan av FART!!

Att svagt utför upptäcka att man inte har fler växlar att lira med, för det går så fort, är fantastiskt (jag har ändå 53 tänder fram på stora). Och man behöver inte vara rädd för att man tar ut sig, det kostar inte mycket energi att åka "kollektivt" men sticker man ut näsan utanför så märker man skillnaden. Och hamnar man i kantvind och det inte finns mer än diket att köra i för att få lä, då blir det snabbt tungt.

Jag satte mig i bilen kl 5 o körde ner till Eslöv på 2,5 timmar, och hann i god tid till starten som gick klockan 9. Åt en 2:a frukost i bilen innan uppsittning.

Cykelcitys Gran Fondo-tåg styrs o körs av en blandning av mycket vältränade elitmotionärer, före detta tävlingsåkare och veteranproffs med flera. Därefter följer en stor skara entusiaster som jag, som gärna vill känna på fartens tjusning, men som inte hjälper till speciellt mycket för att att dra loket framåt.

Storleken på klungan känns igen från VR, men här går det mycket ryckigare, tempot växlar hela tiden, och det körs hårt på vissa partier. Att lära sig läsa klungans vågrörelse sparar mycket kraft - och bromsgummi. Se vad som händer 4-5 led längre fram istället för att blint stirra på första bakhjulet framför. På VR vill alla köra fort och jämt, här vill många komma först.

Gran Fondo i Eslöv innebär att Söderåsen ska bestigas tre gånger från lite olika håll (+ några mindre backar.) Sista backen kallas för Lotta-på-åsen, sägs vara 3 km lång med lutningen 8-9 %. Inget märkvärdigt för oss som bor i Jönköping. Men backar är aldrig några problem i sig när man har växlar, frågan är bara hur fort det ska gå upp?

Första stigningen gick relativ lugnt, med mina ben mätt, men det hyvlades säkert av ett stort gäng redan där. Väl uppe åker man fram bland lummig bokskog och öppna ängar. Rapsen ångade i den fuktiga luften. Vädret var mulet men temperaturen perfekt på 17-18°. Många hade både lång-ärmat och ben på, men det var för varmt. Själv hade jag bara dubbla underställ under cykeltröjan.

Uppför andra stigningen, skulle det åkas fortare tydligen, och jag fick grisa på med det mesta jag hade. Och för att grilla oss ordenligt så körde pöjkarna på hårt även uppe på åsen. Svårt att hämta andan i det läget.
men så slog man plötsligt av på takten igen. Nu skulle dom vara sociala en stund igen med motionärerna. Snällt, artigt och bra för dramaturgin.

Stor skillnad från förra året då en 30-40 man stark grupp gick loss redan efter två mil i regn och blåst, och jag och fyra man hamnade mitt emellan första och andra klungan och körde 6-7 mil ensamma.

Väl hos Lotta tog jag det lite lugnare och jag släppte i väg min danska kompis Christoffer som med nyrakade cykelben hade bestämt sig för att leka med de stygga pojkarna in i mål. För att komma från Danmark är han väldigt stark uppför och han hade inga problem att hänga på. Här sprack det upp rejält med många stumma ben, jag hamnade i en 10 man stor grupp som började jaga, dålig organisation, men framförallt trötta ben, gjorde att förtruppen gled ifrån oss. Vi jobbade på bra men några i gruppen sparade sig och jag överskattade nog min kapacitet, skulle inte tagit så långa förningar här.

Trots att jag åt o drack ordentligt började krampen komma - i vaderna den här dagen.
Väl ute på eugern (åkern) åkte jag av när jag inte kunde täppa en lucka i kantvinden, trots att vinden var mycket beskedlig. Marginalerna är små efter tretton mil. Den sista biten körde jag själv. Vet inte riktigt vad tiden blev, men jag återkommer med det. Tydlien var det den snabbaste rundan av de 6 som körts. Om jag kom in på samma tid som förra året får jag vara nöjd, med lite sämre ben o form.



Summering:
• Kul att komma utomlands o cykla – språket i klungan var nästan uteslutande skånska och det kändes som att cykla med Kajan och Sunken hela vägen.

• Bra fartträning och klungkänsla inför Vätternrundan. Det var många som såg det så, att döma av VR-dekalerna på mångas hojar.

• Mina egna energibars var så där mjuka o fina att de smälte i munnen.

• Vassa armbågar är inget för motionärer, men mjuka är bra som känselspröt. När grannens bromsreglage killar dig på skinnkorna kör ni för nära...

• Christoffer körde in med de första - starkt!

• Inga allvarliga incidenter vad jag vet, förutom en rädd häst som sparkade bakut mot klungan och det blev lite tumult o dikesrull.

Häng med nästa gång!

Som du kanske märkt skriver jag oftast, lite felaktigt kanske någon tycker, Vätterrundan, utan "n" mellan r:en. Ingen stor sak kan man tycka, men är man filolog så skär en sådan sammansättning som Vätter-n-rundan.

Varför?
I svenskan har vi aldrig bestämd form av substantivet i sammansättningar: det heter alltså bil-bälte (inte bilenbälte) gräs-matta (gräsetmatta), nyckel-ring (inte nyckelnring).

Bor man i Huskvarna har man vätterutsikt (och äter vätterröding). Men stadens obildade fastighetsmäklare skriver ändå vätter-n-utsikt i sina husannonser i nio fall av tio. Ordet Vättern är förövrigt en avledning av vatten. Sjöar och vattendrag benäms annars alltid i bestämd form när man pratar/skriver om dem. Det finns bara en Lagan t ex (faktiskt samma ord som engelskans "lake", franskans "lac", skottskans "loch").

Nu skulle man kunna skriva en hel avhandling om sammansättningar i svenskan, men i det här fallet är det enkelt. Det borde heta Vätterrundan och jag kommer fortsätta skriva det eller VR.

En av de vackraste sammansättningar jag vet är när Bellman skaldar: .... och nedanför, i vattubrynet....

Sedan många år känner jag Jonas Rosén som har Sportson i Jönköping (och cykelpalats i Borås o Stockholm oxå). Brukar hjälpa dem i butiken några gånger om året när de har sin nattrea. Och om de är kort om folk någon helg. Jonas var cykelsäljare för många år sedan på Grahns i Motala, när jag själv var butiksslav och sålde cykel och skate för tusen år sedan...

Men framförallt missbrukar jag deras tålamod med att vara i vägen i verkstaden med familjens cyklar. Om det är något jag inte fixar på egen hand. Egentligen gillar jag att göra det mesta själv, men man kan inte ha verktyg till allt. 

Igår var det utegångskväll på restaurang Hemma med alla som brukar jobba lite mer frekvent (inte jag alltså), tot 9 pers med mig. Jag kom ju lite sent förstås, för jag var ju tvungen att cykla lite backe först med cykellistan - vår spontancykelklubb här i Jönköping. Men jag hann till efterrätten som bestod av rabarber i alla dess former, kompot, paj, syltad mm. Gott. Sedan blev det några... nej inte öl utan cola, för jag tog bilen hem kl 1. Sent får räcka, trött nog en ändå. Och i morgon blir det nog race i Eslöv, ska kolla vädret en gång till.

Tack Sportsöner!

Massor av tid att cykla på... Både ja och nej kanske.
Nu är goda råd dyra kan man tro, men det är ganska enkelt året runt – även nu: JUST DO IT!

Väggmålning på Friskis i Huskvarna av Gunder Höög, Gränna

Visst finns forfarande chansen att göra VR till en behaglig resa även om du inte tränat mycket hittills. Viktigast är att vänja rumpan vid att sitta och nöta sadel länge. Tveka inte en sekund, skaffa cykelbrallor direkt och cykla minst 2 timmar i idag, och så 4 på lördag och tre på söndag. Det är en bra chockterapi för ändan.

Oavsett vilken ambition du har så gäller det att cykla så mycket som möjligt och smidigast är ju att klara av det till och från jobbet och lägga till någon timme på hemvägen för volymen. Känns benen seeeega en dag (eller rumpan), vila då från hojen och simma 2000 meter i stället. Själv klarar jag bara 1000 m - men jag plaskar mest, men det är skönt för benen. Hjärtat har sällan träningsvärk.
Är du inte väldigt van att springa ska du nog inte börja alternera med löpning så här sent, det kan ställa till det i filéerna i onödan.

Variera cyklingen, lite längre och hårdare ett par dagar i veckan, kort och intervallbetonat där imellan. På helgen slänger du in någon riktigt lång lugn runda minst 4-5 timmar. Glöm bara inte att äta o dricka så att du inte går torr o tom. Eller stanna o unna dig en mormorsfika, så cyklar du lätt tre timmar till. Du hinner tre sådan rundor innan det är dags – minst!

För egen del är jag inte så stressad för att jag inte hunnit cykla tillräckligt mycket. Det jag saknar är fartträning, därför tänkte jag cykla ett lopp nere Eslöv i helgen, ett så kallat Grand Fondo - ett motionslopp med tävlingskaraktär. Körde där förra året och då gick det riktigt fort. Dåligt väder men väldigt vacker terräng. Ser varmare ut till helgen, men regnigt. Då höll jag på att huttra av hojen i nerförsbackarna - hela cykeln vobblade och började självsvänga. Hua!

Igår onsdag hann jag med att skriva tre offerter och plocka in två roliga uppdrag på skrivfronten. Ett om elcyklar - hur går försäljningen? Och ett långt reportage om skate-sko-företaget DC, som präglat inte bara skatescenen utan hela sportskomarknaden under lång tid. Min skate-storebror Martin Willners är chefredaktör för tidningen Sportfack i Stockholm och han vet att både skate o cykel passar min penna och panna.

Sen snöpte jag gräset för första gången i år, känns alltid lite elakt. El-klipparen som stått ute hela vintern funkade som en Shimano-växel – perfekt.

Ett kort pass runt Landsjön hanns också med på lunchen. Körde varvet åt andra hållet - variatio delectat! (ombyte förnöjer). Och höll mig strax över timmen, och då körde jag ändå och språkade med en äldre herre (igen) i någon kilometer. Kanske farten och formen inte är så långt bort som jag tror. Men om en månad ska jag (helst) snitta 38 km/h i knappt åtta timmar och då gäller det att ha känslan för farten även om man ligger i stor klunga. Ska jag täppa en större lucka då, måste det finnas lite marginal.

JUST DO IT!

Har alltid varit barnsligt glad i att åka fort på alla mina leksaker. I dag tog jag en tur på mtb:n på lunchen när jag ändå skulle hämta bilen som Malin kört till stationen redan halv 6 i morse. (Så här års måste man ta alla chanser att cykla.)
Det gick ju inte så fort ibörjan förstås, när jag knaprade mig upp på en för mig helt ny stig från sydost, upp på Bondberget, som ligger mitt emellan Jönköping o Huskvarna.


Väl på toppen finns det nästan hur mycket stig som helst att välja på - kuperade, tekniska, snabba och en del till och med fixade med lite grus mitt inne i skogen för att underlätta för dem som springer de olika spåren. Nu vet jag alltså varför kommunen inte hinner ta bort gruset på cykelbanorna... dom lägger grus i skogen istället.  Kanske kunde de sopa först, så slapp de flytta gruset så långt.

Har utrustat mtb:n med en stel kolfibergaffel som funkar hur bra som helst  även när det är stökigt. När det började gå utför hemåt, kom det där inre leendet som bara fart kan föda. Känner igen det från både skate- och snowboard, och på cykeln kan man få hur mycket som helst av denna vara. Kontroll, men ändå lite farligt (eller kanske mycket farligt). Har faktiskt vunnit en störtloppstävling i Sverige-cupen på skateboard ner för samma berg, fast på någon av cykelvägarna då. Tror det var 1989... Ränderna sitter i - ha ha, men man visar dem inte varje dag...

Cirka 1,5 timmars intensiv cykel med många maxbelastningar i olika längd - bra träning och kontrast till söndagens 4-timmarspass. Men framförallt väääääldigt kul.

Mer tid fanns inte i dag (o knappt det), men den bästa träning är den som blir gjord. Även under en timme går det att få ut något, även av cykling, men man får ta i lite och göra det ofta.

Hjärtat är en lättränad muskel som sällan säger ifrån av träningsvärk...

Igår hade jag cykelkläder på mig i 6 timmar. Men jag cyklade inte så vidare mycket. Tidigt vid 7 så regnade det spövis. Sedan var jag påväg både före  o efter lunchen som bestod av en snabbt hoppsnurrad tomatsoppa med risbollar. Men icke. Sedan blev det en tur med dammsugaren istället...

Sen skulle Malin o barnen gå ner till ICA i Huskvarna och handla, men en av våra tvillingar, Tom, vände efter ett tag och ville inte gå genom skogen. Tvärarg kom han tillbaka och jag kunde  inte ge mig ut då heller. Så det blev en timmes soffcykling framför Girot. Kändes så där....

Finns det någon annan folkrörelse som så väl lyckats motarbeta sitt eget uppdrag som idrottsrörelsen? Ska man titta på cykel så bör man ha cyklat själv.

Kul dock att att se dem klafsa fram i leran på grusvägarna i Toscana. Framifrån såg de ut som klädda i beige nylonstrumpor i helkroppsformat.

En timme efter målgång ringde Adjunkt Henrik, min vapendragare inför söndagen, han frågade vad jag hade för däck på hojen. Han var sugen på svensk grusväg. Mina Michelin är väl inte optimala för ändamålet, men jag brukar inte backa. Själv hade han lagt på några fetare ringar med lite mer gummi o slita på.



Frukost halv sju, sedan uppstigning strax efter samma timma. Att cykla ensam med Jern-Henrik (dansk stavning) är lite speciellt. Jag brukar kalla honom motionärsmördaren. Av erfarenhet vet jag att ett pass med honom alltid är socialt mycket trevligt. Han kvittrar o snackar i uppförsbackarna, medan jag stumt bygger upp en syreskuld i benen som sitter i en vecka.... nästan i alla fall. Vi hinner prata om rätt mycket annat än bara cykel, vacker natur, snygga hus och ett o annan språkligt spörsmål, så svensklärare han är. (inte svenskalärare...)

Strax efter Habo kyrka i Västergötland barkade vi in på första gruspartiet som var mycket fint packat med endast mindre håligheter o lösgrus. Lite segare rullmotstånd så klart efter gårdagens regn, men mina vita tossor på fötterna förblev vita. Sammanlagt blev det nog 3-4 mil grus i olika snurrar runt sjön Stråken o upp mot Mullsjö och Bottnaryd. Den sista biten grus var dock ruggig, jag döpte avsnittet snabbt till Strade McAdam, istället för Toscanas vita dito. Men vi rullade igenom utan punktering eller andra incidenter. Problemet är att man inte kan ligga på rulle här, utan att får göra allt jobb själv och Henrik matade på ordentligt (med mina  mått mätt). Hua!

Med dryga tre timmar i benen var jag ganska mör vid det här laget. Henrik är snäll, han väntar alltid, men visar man det minsta pigghet är han direkt attackhågad. I vår har han tränat med Jönköpings cykelklubb och fått adekvat sparring - det märktes. Innan jag var hemma hade jag ytterligre en dryg timme i benen.

Nu sitter jag här ganska mätt o nöjd, med  adrenalinet forfarande i full fart i ådrorna, lindrande kramp-värken i vänster lår. Malin skulle också cykla med sina Speeed Sisters i dag, men jag hann länsa kylskåpet på veckans rester i lugn och ro.

Dagens tur blev en bra kompensation för gårdagens snöpliga cykelslut. Det är konstigt, men benen känns alltid mycket stummare efter en uppläxning av adjunkten, än när  jag kört själv. Det känns inte som det går så hårt, men intensiteten är högre och tiden för återhämtning minimal.
Tack Henrik, trots att du är den skyldige till min syreskuld.

DENNA VECKA:
Bra cykling måndag, tisdag, torsdag och söndag får väl vara godkänt, totalt ca 10 timmars cykling. Lite olika karaktär på passen - blandat e bäst! En Vätternrunda i veckan kan väl vara lagom. Skönt dock att vi slipper grus i Juni.

Igår när jag lunchcyklade på höjderna upp mot Gränna fick jag strax efter Lekeryd en lysande reflexväst i sikte på 3-400 meters håll. Blodhunden i mig vaknade. Det här som skulle bli en mjukisrunda, blev snabbt en jaktresa. Men den där västen var svårfångad och jag fick bita i ordentligt. I de långa uppförsbackarna tog jag in en del, men på platten var  skägget jämt.

När jag väl var ikapp såg jag en liten senig herre som satt helt still med överkroppen på sin blå Crescent (jag lovar) och tryckte på jämt och fint genom det blandade landskapet. Han blev lite förvånad när jag kom, men vi språkade och cyklade samman nästan två mil. Det var hans 6-miladag. Målet, hans 25:e runda runt Vättern. Han hade klämt 20 rundor i rad från 1972, sedan pausat tills han blivit pensionär. Nu var han 70 år. Hans bästa tid var strax under 9 timmar, men han tog det lugnare nu, sa han. Men inte mycket vad jag kunde förstå av hans träningstempo.

Man kan ha olika mål med sin cykling, att cykla sig frisk tills man är 70 år är ju ett ganska fint mål, en nyttig och skonsam pensionsförsäkring. I den lilla byn Haurida vända han på en exakt punkt för att ha exakt 3 mil hem till Forserum. Det kommer jag aldrig göra hur gammal jag än blir i sadeln. Inte samma väg tillbaka. Det måste vara en runda.

I går cyklade jag faktiskt 4 timmar totalt med kundcyklingen in till Jönköping t o r. Idag onsdag skulle jag på kundmöte hos husvagnstillverkaren Kabe i Tenhult, jag skriver deras kundtidning och en del broschyrer. Planen var såklart att cykla dit men regnet kom och jag fegade ut. Cyklade dock in till stan och hämtade Volvon på fruns Jobb. En mil att lägga på högen. Nöjda ben glömmer aldrig.

Jag gör min 4:e runda i sommar, 25 känns avlägset... Det är en ganska stor kraftsamling att satsa. Framförallt de där långa passen som behövs innan.

Den första glömmer man aldrig; för de allra flesta blir det tydligen bar en runda. Tror att jag läst att nära hälften varje år är nybörjare på rundan. Rätta mig om jag har fel! Och de flesta är över 40 som gör det. Jag tillhör normen när det gäller åldern, men kategorin återfall, som inte kan sluta.

Imorgon drar vi till Stockholm med familjen, är det torrt i morgon bitti blir det en kort tur i backarna här i Huskvarna. Annars tar jag med löpardojorna och tränar hjärtat i alla fall.

Ska berätta den sedelärande historien om min första runda senare.

Mäta, räkna väga. Nej. Jag är ingen superstrukturerad motionär, som har koll på exakt hur jag ska träna, har tränat eller bör träna. Jag vet inte exakt hur långt jag kör varje pass eller hur fort. Jag vet inte min maxpuls eller var olika tröskelvärden ligger. Men jag känner min kropp genom att just - känna efter.

Vilopulsen har jag lite koll på för att se hur dagsformen är. När jag var förkyld för två veckor sedan låg den aldrig under 55. Men i söndags morse när jag vaknade låg den så lågt som 42. Lite högre puls kan ju ge en indikation på att sjukdom är i antågande eller att kroppen o knoppen är lite slitna.

Som för de flesta motionärer är ju tiden den begränsande faktorn. Jag behöver ingen vetenskaplig mätutrustning för att ta reda på hur jag ska bli bättre. Enklare än så: Det gäller att cykla så mycket som möjligt på den lilla tid som finns. Ju kortare tid jag har på mig desto hårdare får det bli, det är inget att välja på. Entimmes passet idag runt Landsjön, kunde inte bytas mot ett på 4 timmar, hur gärna man än ville.

Att intervaller av olika slag är en effektiv väg till ett gott hjärta har jag förstått och jag tränar mycket så, beroende på vilken runda jag kör. I år har jag försökt att köra lite längre intervaller, med långa block på ung  4-5 minuter och lugnt lika länge. Främst på platten där jag är lite klen. I backarna har det alltidt gått bra eftersom jag bor där jag bor. Och har en 70-kiloskropp som är relativt lätt att ta med uppför. Och så har mina gamla skateboard-muskler fått ett andra liv.

Men det kanske bästa sättet att utvecklas är att köra med dem som är starkare än du själv. Det har jag gjort sedan jag började köra i grupp. Tävlingsinstikten är mkt stark och inspirerande. Kan du bara ta några korta förningar första gången, går det lite lättare nästa gång. Att köra småtävlingar och motionslopp är också otroligt nyttigt för att se hur fort man faktiskt kan köra i grupp.

Det här året är väl det första där jag inser att jag kanske inte kommer kunna uppgradera ben o hjärta ytterligare bara genom att köra hårdare. Det som skulle behövas är mer tid och det är det ont om. Fler långa pass året runt. Visst kanske jag skulle kunna vinna på lite mer vetenskaplighet, men man cyklar ju för att det är kul avkoppling och vackert i naturen. Jag kör alltid vackra turer o undviker de tråkiga vägarna i trakterna där vi bor.

Idag cyklade jag runt Landsjön som sagt, 1,04, en av mina bättre tider - lite mäter även jag.

Men sanningen att man inte behöver cykla långt för att komma i kapp sig själv, har jag inte mätt mig till.

Ha det!

Igår tog jag mig rätten att inte cykla. Första dan den här veckan faktiskt. I lördagskväll hade vi fest för vår kompis Malin (inte min fru) som fyllde 40 för några veckor sedan. Den sista av oss i gänget som passerat 40-strecket. 6 vuxna o 7 barn höll i gång hemma hos oss fram till kl 1. Eftersom jag hade stigit upp kl 6 så var jag rättmätigt trött och låg i sängen till halv 10. Både Nässjörundans 8 mil och rampbygget här i kvarteret cancellerades. Vi skyller på regn i båda fallen...



Efter ett par timmars i ordningplockande och bilbanskörning med barnen tog jag plats i soffan och skulle kolla de sista milen av Girot; egentligen inte OK om man inte cyklat själv. Måste dock somnat till i soffan precis innan mål för jag vaknade i något slags snurra-runt-Le Mans-lopp med bilar. Cykel är roligast i verkligheten. Bilbana också....

Förra veckan tränade jag på ganska bra och effektivt mellan olika kund- och lunchmöten, barnskjuts, o matlganing. Måndag: Vilade mest, men cyklade och hämtade bilen på fruns jobb, söndagens 5-timmarscykling kändes. Tisdag: klämde  två timmar naturliga intervaller på morgonen. Onsdag: tempo fram o tillbaka till Jönköping. Torsdag: tre timmar backe. Fredag: lugn lunchpendling till Jönköping o hem. Lördag: en timme hårt + en timme socialcykling. 8-9 timmar totalt. Inte så illa för en 44-åring i 3-barnsklassen. Farten är på väg, efter många om o men.

Idag måndag har det utlovats sol igen, om så blir ska jag klämma av två timmar runt lunch. Därefter ska jag med vår store grabb Primus till tandregleringen. Självklart tar vi cykeln dit. Bra nedcykling, eller uppcykling beroende på om jag hunnit vara ute.

Energikakorna
Om någon undrar vad jag la i dom där energikakorna jag klabbade ihop i onsdags, kommer ett ungefärligt recept här. Det är nämligen svårt att säga innan, beror på vad som finns hemma. Jag vrappade in dem i smörpapper igår och nu ser det mer ut som illegalt godis från Colombia, maskerat med cocos-flingor.



Recept:
3 dl Grädde
3-4 dl Sirap
100-150 g. mörk choklad (ju ädlare desto bättre)
2 dl russin
2 dl müsli
1 dl hackade nötter/mandel (hassel fanns hemma)
1 tsk salt
1/2 kopp kaffe

Basen är som du märker en slags knäck-cola-variant som får koka några timmar på svag värme innan ingredienserna snurras ner och ut på en smord plåt för att plattas ut och skäras i små munsbitar. Brukar försöka äta en varannan mil på Vätterrundan. Smälter snabbt i munnen utan tugg och det går att andas/flåsa samtidigt. Nya ingredienser för i år är kaffe och salt. Får se vad det kan göra - bäst att pröva dem innan på något långlopp.

Håll fingrarna i styr,  för dom blir goda som godis, så det är lätt att okynnesäta även "off the bike".

Lycka till!

Morgonstunden var knappast guld, men det regnade inte, trots alla väderorakel denna vecka. Sprattlade av mig täcket redan kl 6, åt och läste tidningen. Fortfarande inget regn. Kl 7 rullade jag iväg runt Landsjön. Det är den lilla sjön du har på höger hand efter Skärstad och innan du rullar in i Kaxholmsbacken på VR. Barsk motvind trotsades och på tillbakavägen kunde jag ligga på fint och ta de korta branta backarna med kraft stående - så där som det ska gå när formen börjar nalkas.

En snabb titt på klockan, tio i åtta, kanske skulle jag  hinna till Triathleternas samling kl 8 inne vid Kinnarps arena, med alla denna vind i seglet. Bet ihop igen och rullade in med fådd anda. De sista metrarna med hagel och regn knackande i nacken. Bara en tapper hade slutit upp, Nikolai. Inte likt dessa  gossar som kör ute året runt - lååååångt o lääääänge.

Men vi enades om att det kanske inte var mycket att stå efter när regnet ökade ytterligare. Vi körde in till stan och småpratade och tog en tur upp på höjderna väster om Jönköping och vände ner igen direkt. Nu var det rikitigt kallt och jag ökade farten på hemvägen för att hålla värmen.  Samtidigt ökar ju fartvinden som kyler när man är blöt ända in på ylleunderstället. Vätterns vågor gick surfhöga.

För fjärde gången denna vecka knaprade jag mig uppför Hakarpsbacken - idag hårt smekande...  Huttrade in och tände braskaminen för att tina, mer frys än på vintern eftersom kläderna var lite fel från början.

Men..... den bästa träning är den som blir gjord.

I eftermiddag startar Giro d´Italia  -  i Amsterdam....?  Cykel är bättre i verkligheten, även när regnar lite. Man glömmer fort. Tror att cyklingen påverkat mitt närminne...

Hej o hoj!

I dag kändes igår i benen. Jag menar alltså gårdagens backpass med the boys. Det blev ca tre timmar långt, med lite för lite energi i magen innan. Jag tog ut mig fullt, dvs lungorna på styret, och det känns idag. Men lite cykling blev det i alla fall. Åter en tur till Jönköping i härlig medvind för att äta lunch på en av stans bättre restauranger - Den Småländska kolonin. Deras dagens för hundra spänn är som en 300-kronors en kväll. Missa inte denna vardagslyx.

Perfekt  att smeka runt benen inför morgondagens lördagspass. Backen hem till berget tog jag så där lagom hårt, så att man känner sig stark - bra för självförtroendet. Jag behöver det i år. Känner att jag går med negativa tankar. Att jag inte ska bli lika stark i år som förra. Men det var trögt att få ut det där sista då också. Men var det så sent förra året? NU KOM DOM IGEN...

Helgen ser ju inte ut att bjuda på något speciellt vårligt väder direkt. Men det blir nog en runda i morgon bitti i alla fall. Den bästa träningen är den som blir gjord, sen får man ta situationen som den är. Även en timmme kan bli bra.

På söndag är det Nässjö-rundan där jag faktiskt rullade in som 5:a förra året. Tyvärr har jag nu lovat att hjälpa till o laga skate-rampen här i området där vi bor. Jag hjälpte Byalaget att bygga den för 7 år sedan när vi precis flyttat in. Dags för ny åkyta.

Blir det kass väder på söndag så kan vi inte bygga, men cykla går ju alla väder - med rätt kläder. Jag hoppas på regn...

Träna fint! Som sagt, den bäst träningen är den som blir gjord.

Värdefull cykelträning kan se väldigt olika ut. Och det är charmen med cykling. I kväll samlades 14 personer från något vi kallar cykellistan. Ett löst nätverk av cykelintresserade som de allra flesta satsar mot Vätterrundan. Gamla, unga, erfarna och nybörjare - en kul blandning. (se mer på www.cykellistan.se)
Det härliga med backpassen är att alla kan vara med - sadosocial cykling brukar jag kalla det. Vi åker o snackar på platten och sen kör alla så hårt det går uppför - åt var och en efter behag... Sedan väntar alla på varandra på toppen. Dryga två timmar körde vi tillsammans. Sedan har jag alltid en dryg mil till och så Hakarpsbacken hem till Huskvarnaberget. Ytterligare 120 höjdmeter. Här ser du rundan, som gick på höjderna nordväst om Jönköping och Vättern:



Väl hemma vid halv 9 fick lasagnen som jag gjorde igår, sätta livet till. Härligt att rensa kylskåpet, när benen skriiiiiiker efter energi.

I går var det en annan typ av träning, ett snabbt tempopass in till Jönköping för att äta lunch med en kompis, sedan hem igen samma väg fast lite lugnare med magen full. Men uppför gick jag på för fullt, så att brallorna var sura. härligt och nyttigt. Tidigare år har jag pendlat den vägen minst fyra gånger i veckan, fast ombytt...
Den vardagsträningen saknas i botten i år, det märktes under kvällens back pass.

Kontinuitet är ett nyckelordet... och variation... :)