Annandagpåsk och på dagens cykelschema stod 9 mil hoj på dansk jord. Hade övergivit släktens sommarnöje + familj på Hven, för lek i sommarvärme.

På vägen till Slagelse ca 7 mil bort från Köpenhamn, och nära första Bältbron, upplyste Christoffer mig om att det fanns 5 miljoner danskar och ca 50 miljoner svin i Danmark och att det medför vissa problem med gösseln... Vilket jag nog skulle bli varse på  9-mila-turen som vankades i västra Själland.

Nu var inte alla danskar på plats till start, eftersom detta bara var  "ett mindre byløp" som min broder letat upp. Alltså fanns blott 500 personer på startlinjen... (Tänk det på Haborundan!) Att det också fanns den del svin i skocken visade sig sedermera.

Lite oturligt hamnade jag och Christoffer inte i samma startgrupp utan kom i väg med tre minuters mellanrum. Att de inte släppte alla på en gång var nog klokt, för detta lopp gick zick-zack över landsbyggden på pyttesmå mysiga smala asfaltsvägar, förbi kritvita trappstegsgavlade kyrkor, mysiga byar och ståtliga herrgårdar med pampiga alléer. Och förbi grisgårdar där amoniaken stod tät.

Vet inte hur många 90-graderssvängar som avverkades i mkt låg hastighet med påföljande hysteriskt igångdrag. Med lite nyvunnen skatekänsla i benen löste jag det; det gäller att hålla farten och inte tova ihop sig med framförvarande. Först lite lucka till nästa svin o sen full tjong in kurvan, så slapp jag ståjaga i kapp varje gång. (vilket förövrigt var lite extra svårt med ett ömmande revben sedan sista skaterundan.)

Hade ingen riktigt koll på hur fort det gick, men redan efter en mil kom en rejäl backe (med danska mått mätt) och där blev vi väl 10-12 gubbar som höll ihopp hela vägen hem + dem som första gruppen spottade ur sig pö om pö. Om nu danskarna var försiktiga i backen, var de desto mer rutinerade i vinden, trots att det inte blåste mkt var det solfjäder åt antingen höger eller vänster på varje nytt ben över det kullriga landskapet - kul att se o lära.

Utanför en större lantgård fick vi också prova på lite pavé, iform av 150 meter med stor gatsten, som vi rände in i med 40 knyck. Tänk att köra 5 mil på sånt i tävlingsfart som på Flandern runt.

Jag var rätt mör i benen och tog det ganska piano i klungan de sista två milen. Åt det sista i ryggskafferiet, som dagen till ära bestod av två bananer, en snicker och en flappjack.

Christoffer hade varnat för att det kom en kort brant backe på slutet som skulle dela klungan, nu kom den lite tidgare än jag trott, och direkt efter kantvind vid havet + ännu en 90-gradare. Men med bra fart genom kurvan spann benen upp finfint och mycket riktigt där försvann ganska många. Det var fler än jag som voro slitna. Men det blev inget riktigt ryck ändå förrän sista kilometern, i en längre men flackare backe upp till målet. Där fick svinen grisa på utan mig. Fanns inte så mycket att spela med längre. Brøndums cykelklubb var först över snöret, de hade 5 gubbar i vår grupp.

Christoffer och hans grupp hade rullat in 5 minuter före oss, alltså körde deras grupp två minuter snabbare än vi, och han hade 37 i snitt på sin mätare. Inte så pjåkigt att köra så snabbt i det tvära vägnätet  och med den dåliga organisationen som rådde i vår grupp. Min taktik att vila mig i form funkade nog rätt bra.

Blev inte mycket hård cykling förra veckan, men jag körde 1,5 timme på Hven i lördags, hårt och skoningslöst upp och ner för alla stigar o vägar som finns på den platta ön men med branta fall ner till havet i alla vädersträck - som Rosenlunds sandbankar ungefär.

Efter Slagelseløpet bjöds det på potatissallad med köttfärsbiffar + en kall cola. Inte så illa för 110 danska kronor.

Så här såg det ut mest hela tiden, fast från bilen...

En iaktagelse efter loppet när folk fått av glasögon o hjälm, var att det var många äldre som kört hårt i bådas grupper. Christoffer o jag, 45 år båda, var inte på något sätt äldst. Tvärt om. Danskarna håller formen. I bilen hem till Kbh var vi överens om att vi lätt har 15-20 år kvar innan pensioneringen.

Full fart!

Annandagpåsk och på dagens cykelschema stod 9 mil hoj på dansk jord. Hade övergivit släktens sommarnöje + familj på Hven, för lek i sommarvärme.

På vägen till Slagelse ca 7 mil bort från Köpenhamn, och nära första Bältbron, upplyste Christoffer mig om att det fanns 5 miljoner danskar och ca 50 miljoner svin i Danmark och att det medför vissa problem med gösseln... Vilket jag nog skulle bli varse på  9-mila-turen som vankades i västra Själland.

Nu var inte alla danskar på plats till start, eftersom detta bara var  "ett mindre byløp" som min broder letat upp. Alltså fanns blott 500 personer på startlinjen... (Tänk det på Haborundan!) Att det också fanns den del svin i skocken visade sig sedermera.

Lite oturligt hamnade jag och Christoffer inte i samma startgrupp utan kom i väg med tre minuters mellanrum. Att de inte släppte alla på en gång var nog klokt, för detta lopp gick zick-zack över landsbyggden på pyttesmå mysiga smala asfaltsvägar, förbi kritvita trappstegsgavlade kyrkor, mysiga byar och ståtliga herrgårdar med pampiga alléer. Och förbi grisgårdar där amoniaken stod tät.

Vet inte hur många 90-graderssvängar som avverkades i mkt låg hastighet med påföljande hysteriskt igångdrag. Med lite nyvunnen skatekänsla i benen löste jag det; det gäller att hålla farten och inte tova ihop sig med framförvarande. Först lite lucka till nästa svin o sen full tjong in kurvan, så slapp jag ståjaga i kapp varje gång. (vilket förövrigt var lite extra svårt med ett ömmande revben sedan sista skaterundan.)

Hade ingen riktigt koll på hur fort det gick, men redan efter en mil kom en rejäl backe (med danska mått mätt) och där blev vi väl 10-12 gubbar som höll ihopp hela vägen hem + dem som första gruppen spottade ur sig pö om pö. Om nu danskarna var försiktiga i backen, var de desto mer rutinerade i vinden, trots att det inte blåste mkt var det solfjäder åt antingen höger eller vänster på varje nytt ben över det kullriga landskapet - kul att se o lära.

Utanför en större lantgård fick vi också prova på lite pavé, iform av 150 meter med stor gatsten, som vi rände in i med 40 knyck. Tänk att köra 5 mil på sånt i tävlingsfart som på Flandern runt.

Jag var rätt mör i benen och tog det ganska piano i klungan de sista två milen. Åt det sista i ryggskafferiet, som dagen till ära bestod av två bananer, en snicker och en flappjack.

Christoffer hade varnat för att det kom en kort brant backe på slutet som skulle dela klungan, nu kom den lite tidgare än jag trott, och direkt efter kantvind vid havet + ännu en 90-gradare. Men med bra fart genom kurvan spann benen upp finfint och mycket riktigt där försvann ganska många. Det var fler än jag som voro slitna. Men det blev inget riktigt ryck ändå förrän sista kilometern, i en längre men flackare backe upp till målet. Där fick svinen grisa på utan mig. Fanns inte så mycket att spela med längre. Brøndums cykelklubb var först över snöret, de hade 5 gubbar i vår grupp.

Christoffer och hans grupp hade rullat in 5 minuter före oss, alltså körde deras grupp två minuter snabbare än vi, och han hade 37 i snitt på sin mätare. Inte så pjåkigt att köra så snabbt i det tvära vägnätet  och med den dåliga organisationen som rådde i vår grupp. Min taktik att vila mig i form funkade nog rätt bra.

Blev inte mycket hård cykling förra veckan, men jag körde 1,5 timme på Hven i lördags, hårt och skoningslöst upp och ner för alla stigar o vägar som finns på den platta ön men med branta fall ner till havet i alla vädersträck - som Rosenlunds sandbankar ungefär.

Efter Slagelseløpet bjöds det på potatissallad med köttfärsbiffar + en kall cola. Inte så illa för 110 danska kronor.

Så här såg det ut mest hela tiden, fast från bilen...

En iaktagelse efter loppet när folk fått av glasögon o hjälm, var att det var många äldre som kört hårt i bådas grupper. Christoffer o jag, 45 år båda, var inte på något sätt äldst. Tvärt om. Danskarna håller formen. I bilen hem till Kbh var vi överens om att vi lätt har 15-20 år kvar innan pensioneringen.

Full fart!

Så var då värmen här och jag har inte cyklat på hela veckan. Har varit på väg ut alla dagar, men lyckats fastna på något. Har hoppat över morgoncyklingen, för jag ska ju cykla på senare.... men ikväll klämde jag in 1,5 timmars tur med lite backiga intervaller som vanligt när jag kör själv, inte så planerat, inte så organiserat, men jag är nog inte, och kommer inte bli, den typen som gör träningsschema och statestik. Jag vet att jag borde cyklat mer... Det är ont om dagar i april och jag hade behövt ett par hårda körningarr till denna vecka. För att växla upp tempo. Helgens turer var lite tillräckliga.

Och imorgon låååångfredag drar vi till Skåne och Ven. Tar med cyklar, men man kör inte några tretimmars pass på den ön, tyvärr. Men en timmes ride är lugnt att få till något vettigt på. Korta backar finns många + några långa rakor. Ja ni känner ju visan om flickan från Backafall....



Räcern är med, för jag planerar att åka till Danmark och köra ett motionnslopp i Slagelse med Christoffer-kompis. När då? På annandagen.  Slagelse är tydligen vänort till Huskvarna.

Veckan har ju inte varit helt bortkastad, för jag har åkt skateboard tre kvällar i rad, även i kväll efter cyklingen. Faktiskt samma muskler man använder för att sätta fart på brädan i den runda fina betongpoolen. Så cykla är inte bästa uppladdningen. Dessutom behövs det lite mer känsla i benen, när man skatar, inte bara höga mjöksyratröskel.

Skate är kul att återupptäcka, det roligaste jag visste  från 4:e klass till jag var 25 år, sedan mest sporadisk åkning varje år. Men när nya betongparken nu kommit i Jönköping (efter 30 års väntan) är det svårt att hålla sig borta. Synd bara att det konkurrerar med det nya intresset, på två hjul. Helt klart är att skaten sliter på lederna mkt mer.  I kväll lyckades jag dessutom göra utslag på richterskalan med ett tungt fall så stjärnorna dansade  och luften hakade upp sig. Får se hur det känns i morgon...

Som sagt, hoja så mycket ni kan, kort o hårt är bättre än långt och segt. Om det inte är riktigt låååångt, men det har sällan jag tid med. Hårda två timmarspass med lite blandade  intervaller funkar bra för min del. Sen får man väl klämma in något längre på helgen. 

Hej o hoj,

Igår lördag rullade jag ut strax efter kl 7 och drog åt Läxarp till och över till Gisebo för att där fångas av vinden  och lite tidsbrist för planen var att hinna in till stan o möta Cykellistans VR-grupp sub10. Detta hanns, men jag fick gno på ordentligt genom stan. Mats Sund...blad.. flöjt o company hade dock ingen brådska att komma i väg på sin 18-milarunda!!!! Respekt! jag gled med uppför Barnarpsbacken söder om Jönköping och i Hyltena tog jag vänster och genade tillbaks till husvagnsmetropolen Tenhult. På den vägen passerar man en liten by som heter något med Konungshult eller dylikt - lite fantasieggande namn där ute mitt i skogen...

Hemma i Huskvarna tog jag ådalsvägen upp med bra tryck hela vägen.

Idag senare var jag ute en timme senare och mötte upp vid Ungdomens hus kl 8 med en ensam Tobias som inte cyklat mycket med listan innan. Ngn mer hade inte hörsammat min sena invit om tidig morgoncykling. Men vi mötte 4 pågar som var på väg österut och vi frågade om vi fick hänga på. Farten visade sig lite väl hög för Tobias så vi rådgjorde lite i Ådalsbacken om hur vi skulle göra och han insåg nog att det skulle bli allt för hårt för att köra med. Vi delade på oss och jag körde i kapp de fyra, sen hade vi en fantastiskt fin tur över Lekaryd och Bunn som tog ca 2,5 timme. Inte så ryckig o galen tur som jag hade hoppats, men med fina långa förningar på fyra-fem minuter var.

De fyra skulle köra VR under 9 timmar var planerat, men bara en av dem hade cyklat Vr förr. Men det var mkt vältränade killar alla fyra. Från Ölmstad o ner till Kaxholmen fick vi nästan motorstopp i motvinden, men vi gnetade på. Tempot låg på strax över 30 hela rundan enligt ngns databox och det kändes så.

Jag hade krafterna med hela vägen runt trots att jag bara hade en banan och en liten flaska dryck med. Skönt att inte var förlamad i benen och lukta amoniak i kläderna för en gångs skull...

Jag tackade för sällskapet och rekommenderade cykellistans förnämliga gemenskap och turer i alla farter. De skulle vara en bra förstärkning i sub9-gruppen. Får se om de dyker upp ngn gång.

Drog väl i hop 15 mil på två dagar så jag är nöjd med helgen, börjar väl närma sig 100 mil med räcern nu, svårt att veta när man inte har ngn färdskrivare. Men det är skönt oxå att slippa stressen att varje dag ligga rätt uppför Ådalsbacken. Nu tar man det som man känner sig.

Gnoti se auton...

Nicke Hallgren

Hur ska det gå, för nu har jag åkt på hosta... igen. Tredje gången under feb/mars/april. Retlig torr elak hosta, som, just det småretas hela dagarna, men tack o lov inte på nätterna när man ligger still. I morgon kör jag spinningpassen med mina seniorer+extrapasset som rullat sedan mitten av januari. Får se hur det känns?? Totalt har jag kört 46 pass sedan julas som instruktör + ett o annat som deltagare oxå. När jag gjort några till får jag till och med betalt av Friskis per pass, precis så det räcker till en dagens efter. Man ska göra 100 pass innan man är fullärd. Men "den som har kommit ända fram, har lång väg att gå", som Tranströmmer skriver. Jag kör vidare ett år till o hoppas jag lär mig lika mycket till.

Så här snygga var vi förra året. Får se hur snyggt det blir i år.

Ett säkert vårtecken är annars att Hakrpsbackens trottoar (södra Kleva i Huskvarna) nu är sopad o fin. Jag kör alltid på vänstra sidan upp för det är så smalt på vägen. Men med räcern är det inte kul att köra i gruset. Alltid lika glad när det är rent. Måste ju erkänna att jag ofta (när jag e pigg) tar tiden mellan första och andra övergångsstället, innan jag svänger in på Jöransberg. Klarar du det under fyra minuter är du snabbare än jag; ska lyckas med det ngn gång i år. Pigg på räcerna borde det gå. Med vinterbiken får man vara glad om det går under 5 min. Men det är ju ofta 5 extra kilon att släpa på + otympliga kläder o dator i ryggan.

Som sagt, till helgen ser det ut att bli göttigt väder och då vill jag inte hosta utan köra en galen runda med ryckigt tempo och roliga ryttare. Får se om det blir så.

Om du som läser detta är förstagångscyklare runt Vättern, så har jag ett hett tips: skaffa cykelkompisar genom en klubb eller dylikt. Att lära sig cykla i grupp är helt ovärderligt, gärna med dem som är lite starkare än du själv. Att effektivt cykla i klunga är otroligt värdefullt runt sjöa och så blir träningen väldigt social. Hör med din cykelbutik om dom vet om ngt  gäng som regelbundet hojar. Här i Jönköping har vi en community - Cykellistan - där det finns hur många likasinnade som helst i alla fartklasser.

Hoj!

I en rätt absurd miljö gick nu i helgen Värnamo Cykelklubbs årliga cykelläger av stapeln. Arrangemanget hade sitt nattläger i den för årstiden öde västern-staden High Chaparall utanför Hillerstorp i Småland. Nu ska jag inte vara ironisk, det här är ett fantastiskt läger som lockade över 300 cyklister från när och fjärran. Ett läger som inte hade varit möjligt att genomföra utan uppbådande av massor frivilliga krafter, med Keith Johansson vid styrstammen.

Lägret började redan på fredagen och det cyklades en 5-6 mil redan då i en mängd olika fartgrupper. På lördagen var det nog över 20 startgrupper med  olika hastighetsmål för dagen och två olika längder på rundorna. Jag och danska Christoffer var där för två år sedan och cyklade i snöslask, kontrasten till i år var total. Klarblå himmel och lite ryckig vind.

Jag o min fru Malin rullade ner i bilen lagom till fredagskvällens föreläsning med Erik Fåglum. Spännande historia, men en smula monoton disposition av innhållet. Otrolig bedrift av 4 bröder att dominera så som de gjorde i tempo. Hade gärna hört mer om hur de tränade och käkade på den tiden. Uppenbarligen cyklade de rätt fort redan då.

Inför lördagen brottades de flesta med frågan vilken fartgrupp man skulle våga hoppa på. Så här tidigt på säsognen har man ju ingen känsla för hur fort de små benen skulle orka trampa. Christoffer var enig... klart vi skulle åka med snabbaste gruppen som siktade på en en snittfart på 36 km/h. Lät lite hysteriskt, särskilt som det bara mönstrade in 9 personer på morgonen, inklusive Jern-Henrik som gästspelade lite. Med vinden kraftigt  i ryggen drog vi söderut på vackra smålandsvägar, nästan ända ner till Ljungby. Hade inga större problem att hänga med och ta hyfsade förningar, men i någon backe fick jagbita ihop ordentligt för att ta mig över. Bävade dock för hemresans motvind. Hade laddat med juice i bägge flaskorn, två bananer o två stora snickers. Här skulle det inte gå torrt inte.

Hemresan gick utmärkt, men vi blev så småningom ikapp körda av det 20 man starka gänget som egentligen skulle köra ngt långsammare än vi. Det blev lite oroligt i leden de sista  milen och det sprack sönder när många börjat bli slitna, och det kördes lite hårdare i motvinden. Vi höll vår grupp intakt ända in i mål, så när som på någon ramlade ner i grupp 2. Jag kunde glatt konstatera att benen pallade 36-tempo så här i upptakten av säsongen. Sensation!  Springning o spinning verkar ha gjort lite nytta. Frågan var hur benen skulle kännas i morgon?

Kvällen spenderades med en galen föreläsare som rott över atlanten på si så där 90 dagar. Han var som en korsning av Gardell och Kropp - kul o knäpp! Därefter var det dags för den klassiska grillbuffén, lite sent att äta drivor med kött, men det är svårt att låta bli. Till detta drack vi medhavt cykelvin från Argentina ekologiskt. Finns numera på Systemet.



Sov inget vidare på köttberget, men cykeln skulle ju inte sadlas förrän kl 10 så jag han dra mig ordentligt. Hade dessutom blockerat väg i väg-toan som var av modell SJ-vakuum, för att få lite lugn.

Söndagen var tänkt att bli en lite kortare tur och med samma valfrihet av hastighet etc. Vi bildade en stor grupp med dem vi avslutade lördagen och det blev ca 30 man. Idag skulle det bli mer kuperat och med spurtpriser i 5 backar, bland annat upp på Isaberg. Det rullade på rätt bra i två led, ibland med låsta led,  ibland med rullande byte om det var någon som bara ville upp o känna kort på vinden.  Det gick ganska hårt i backarna, men det skulle ju cyklas 9 mil totalt så jag tog det rätt lugnt uppför för att orka med hela vägen.

Uppför Isaberg drog alla på som tusan, så jag blev sist kvar. Kanske berodde det på att jag var en av få som visste ungefär hur långt o brant det är upp till parkeringen. Mycket riktigt var det många som fick tvärstopp efter bara ett par hundra meter. Det är skillnad på ett backpass med listan en solig torsdag och att bränna fram i 34-35 knyck mellan stigningarna som denna dag.

Hem kom vi med lite härlig spurt uppför rakan till High Chaparall. Lunch med ännu en god o riklig buffé satt som godis i benen. I bilen hem till Huskvarna sov jag som barn. Ett lyckligt barn.

En kul helg med massor av hoj, som ett konfirmationsläger ungefär. Jag fick konfirmerat att benen ligger bra till inför våren - fullt möjligt att ta ett kliv till på starkstegen. Men det är inte bara benen som ska vara med, huvudet oxå. Vi får se - en träningsdag i taget. Men häng med till high Chaparall nästa år.



Fortsättning kommer i morgon...

Efter en bastant frukost bar det på söndagen direkt upp till grannbyn Vence, ca 20 minuters lugn uppförscykling från vårt hus. Att det var söndag i cykelnationen Frankrike märktes för det vimlade av cyklister ensamma och i lag. Och vid byns springbrunn stod ett antal cyklister och vattnade sig innan uppfart. Vi stannnade inte utan ställde bara klockan och trampade på.

Riktigt snabb, snabb eller bara halvsnabb, det var frågan? Hanrik o Christoffer tvekade inte att kvala in i snabbklubben. Båda sprätte i väg sida vid sida; i det tempot skulle de inte klara sig så långt det var inte svårt att förstå. Men borta var dom. Jag tog det i eget tempo, hittade djupandningen och tuggade på. Sören gjorde det samma. När benen började strejka sänkte jag tempot en aning och andades djupare igen och så var jag tillbaka i rätt tempo, stod upp några gånger men väldigt lite, plågade mig inte, men gick hårt och kontrollerat.

Upp till toppen kommer regelbundna skyltar som talar om hur långt det är kvar och hur många höjdmeter som ska tuggas ytterligare. Försökte att inte snegla på dessa utan att titta in i varje nytt ben av serpentinerna och upp mot den trädlösa toppen.

När jag svängde sista svängen och såg "Col-skylten" satt de båda vapenbröderna på var sin sten. Jag höll hela vägen och jag tror inte att hastigheten varierade mer än ett par kilometer. Jag var mycket nöjd med min egen disciplin. Men frågan var hur snabbt det gått för pågarna? Henrik hade kört ifrån Christoffer och rullat in på 31 minuter. Att han är snabb visste vi ju och det bevisade han utan att ha någon att jaga eller bli hetsad av. Christoffer rullade in några minuter därefter och enligt min egen gamla Swatch hade jag klarat det på 38 minuter. jag var mer än nöjd, framför allt med det jämna genomförandet. Sören rullade in ytterligare några minuter efter.

Vi blev inte omkörda av någon uppför och jag körde inte om någon annan heller, så vi höll väl fransk medelstandard antagligen. Det kom ett helt gäng strax efter oss som såg rätt snabba ut. Men skenet bedrar ofta.

Svettiga blev vi i alla fall, så det var jacka på innan vi rullade vidare till den lilla bergsbyn Corsegoules där kaffe smakte gott. Sedan rullade vi vidare neråt i en rasande hastighet, och var snart nere i varma trakter, men då kom regnet mer ihållande, precis som det lovats. Som ett svenskt sommarregn. Vi gled hemåt på västra sidan av den stora floden Var, som rinner ner mot Nice. Baslägret nåddes med tjockt regn i nacken och vi fick sätta på elementen i huset, för att torka kläder, och värma oss själva.

På eftermiddagen tog vi bussen in till centrala Nice och lekte värlsvana i stadens gamla kvarter. Att det skulle ätas restaurangmat denna kväll var redan bestämt. Och för att göra det enkelt för de 4 gamlingarna stjälpte vi in oss i restaurangen precis runt hörnet där vi bodde. Där vedgrillen stod redo redan kl halv 7, okulturellt tidigt. Men det var gott.

Col du Vence – en mer storlagen korttur är svårt att tänka sig. Häng med nästa år! Eller någon annanstans.

Denna fjärde dag av sol satsade vi på att upptäcka nya vägar väster om Nice där det finns stora naturområden där det inte bor så mycket folk och där det finns mycket småvägar bland storkullar som inte är högre än 3-400 meter. Vi tog av mot Grass efter bara några km utmed vattnet. Detta är parfymens huvudstad och det luktar gott från varenda fabriksbyggnad. Vi tog av ytterligare väster ut och koppade en kaffe innan vi gjorde en klättring in i grönskan och den gula mimosan som blommade i full fräs.  Nerfarten gick bland blommande fruktträd på fint kurvig väg; kändes som i Skorpans Körsbärsdal.

I väntan på lunchpizzan

Lunchen bestod av en gigantisk pizza som utan problem föll ner i ett hål i maggen. Den kändes inte ens när vi satte upp och klättrade norrut upp mot Route Napoleon vid foten av de lite riktiga alpernas utlöpare mot havet. Solen skenade alltjämt och fåglarna kvittrade i vart snår. En rask fika innan den riktiga klättringen påbörjades upp mot och över trädgränsen. Månlandskapet bredde ut sig på en lite högplatå där vi fick köra österut någon mil. Här hade också en klibbig kall dimma letat sig upp och på bara ett växelklick hade de yttre förutsättningarna ändrats helt. Nerfarten till bergsbyn där vi fikat första eftermiddagen blev så där huttrande att vi trodde något hoppat loss på cyklarna. Man ska ha respekt för berg året runt, även om man är så nära medelhavet.

Veckans första fika inomhus med värmande te. Men vi satt forfarande på en klipphylla 7-800 meter öh. Det blev till att huttra en bit till innan låglandets värme klappade oss. Väderprognosen hade lovat mulet väder men vi höll undan nästan hela dagen.

Middag, tvätt och liten kvällspromenad. Vanans makt är stor, men jag kan säga att lägenhet med tvättmaskin är värt hur mycket som helst.

Vi måste betat i oss minst 14-15 mil även denna dag och jag började kännna mig riktigt pigg. Søren drogs med fortsatt halsont som vägrade ge med sig, men han stretde på otroligt bra, frågan är hur nyttigt det var? Vår egen hjulläkare Christoffer, hade inga invändningar.

Lite cykelvård i våra branta kvarter

Inför söndagen lovades mulet, och regn längre fram på dagen. Tidig uppgång planerades och eftersom bageriet var stängt Dimanche (söndag) så köptes brödernas bröd redan på kvällen. Ett gammalt nummmer av Kadens berättade att  om man grejade  klättringen från vår grannby Vence up till col de Vence ca 900 möh under halvtimmen var man "riktigt" snabb. Alltså raskt  i säng, redo för mandomsprov.

Cykla eller inte cykla det var frågan när vi vaknade på fransk backe den tredje dagen. Søren hade grymt ont i halsen och jag fortsatte hostandet. Ingen feber för min del på morgonen. På dagens cykelprogram stod utflykt till Italien, något vi inte lyckades med förra året, då vi stoppades av hell rain redan när vi rullade in på F1-banan i Monaco.

Nu tog vi sats i en krispig morgonluft med solen som ledsagare; utmed strandpromenaden var det många som ville hänga på det svensk-danska snälltåget draget av Christoffer. Även om vägen går utmed havet så är det bergodalbana in o ut i små turistiska samhällen. Hela vägen mötte vi räcerklädda cyklister, både herrar o damer. Men strax innan Monaco tjoade Henrik till när vi passerade en kille med ljusturkosa trikåer med gult Astana-tryck. "Såg ni, det var Vinokurov", sa en lätt upphetsad Henrik. Eftrsom alla fransacker kör i färglada teamkläder reagerade jag inte mer på honom än någon annan vi mötte. För Henrik, som kan koderna, var det ett fullblodsproffs vi mötte. Precis som jag skulle känna igen Tony Hawk på två mils avstånd antagligen.



Nå ja, vi rullade in i Italien och in i första bästa stad som heter Ventimiglia. Där gjorde jag resans enda kyrkobesök i en liten, många gånger om- och tillbyggd, medeltida basilika. Nere i stan vid floden åts det sallad o pannini o kaffe. Nu tog Søren och jag beslutet att vända hemåt samma väg, medan de två bergsgetterna gav sig av in i landet för att göra några klassiska klättringar vi kollat in på kartan, bland annat Armstrongs favorit col de la Madone, plus upp till några fina byar inåt landet utmed gränsen. Vi hade ändå sju mil hem så det var nog klokt att ta sjuksvängen hem.

Väl väster om Monaco var vi dock så övermodiga att vi gav oss på klättringen upp till Turbie direkt från havet. Vi matade på lugnt och metodiskt och belönade oss med en fika. På toppen står också ett romerskt landmärke i bländande vit marmor som kejsar Augustus lät resa som minne av något galliskt folkslag han kuvat.

Turbie 7-800 meter rätt upp från havet, med kyrka o antika lämningar.

Vi kände oss allt annat än kuvade utan svepte vårt kaffe och svepte in oss i våra jackor, för att i stora svängar ta oss ner för Grand Cornische. Nerfarten dyker så småningom rätt in i ett kaotiskt Nice, i kontrast till stenöknen på toppen en kvart innan.

Hemma fixade vi mat och duschade i väntan på våra raskare och friskare bröder, som kom hem ett par timmar senare. De såg slitna ut. Utan sina två drivankare hade de nog gjort allt för att ha livet av varandra. Henrik är nog lite raskare uppför och allmänt snabbare, men i längden är Christoffer näst intill odödlig, kan cykla timme på timme och bara stärka sig med en klunk vatten då och då.

En liten kvällspromenad avslutade dagen och jag kände mig faktiskt riktigt pigg. Inga frossbrytningar innan sänggång.

Godnatt!