Det damp ner ett brev från farbror doktorn i måndags, med resultat från senaste provtagning på min sköldkörtels eventuella hyper- eller hypoaktivitet. Kroppen har väl känts ganska OK sedan inflamationen i vintras, även om det tog tid innan kraften kom tillbaka. Men värdena var lite virriga fortfarande i mars.

 

Senaste månaden har jag belastat systemen med en massiv cykeldosis och det har funkat bra. Känner mig stark och återhämtar mig bra, även efter en stygg dag i sadeln. Och.... värdena var nu helt normala vilket känns skönt, med tanke på att det tydligen är ganska vanligt med efterslängar från den där lilla körtel-rackarn lång tid efter. Tack för denna information AT!!!

Den här veckan har gått i varanandagstempo. Tre vilodagar som har helat själ o ben. Måndag vila, tisdag groteska mängder spinning. Onsdag vila. Torsdag ett kort hårt backpass, inte mördarhårt. Fredag mer groteska mängder spinning. Lördag vila.

 

Vila har dock inneburit skateboardåkning i stället. Att pumpa runt i betongpoolen är rätt skönt för cykelbenen. Det blir lite mer avancerad koordination, som gör att man inte blir så vansinnigt stel, som efter att ha cyklat hårt. En vilodag vilar benen, men gör dem inte speciellt flexibla o koordinerade för balanslekar. Nästa helg blir det reunion med de gamla skaterävarna som skatade i Jönköping på 70- o 80-talet. Tredje året, och för en gångs skull är inte mina ben bara inställda på monoaktivitet – alltså cykling.

 

Obalansen denna vecka har varit att jag redan i fredags lyckades riva ner hela ljudanläggningen på Friskis i Jönköping. Slutsteg, apparater och inte minst min egen dator flög i golvet när jag skulle justera möbeln allt står i och ett av benen vek sig. men det var bara att lyfta in hela klabbet igen och koppla upp datorn igen som inte fick minsta skråma.

 

I dag söndag hände det igen, distans med Henriik och mister Patrik Axelsson. Då brukar det gärna bli grusvägar med räcern. Färden gick upp över Skinnersdal, men redan framför Strömsbergs herrgård missade jag att ta vänster, när Henrik la sig ner för att ta svängen. Jag taklade ner honom i gruset, och han klarade sig inte utan minsta skråma direkt.... Med såriga knän, höft o handled som följd och lite luggslitna dojor och reglage hoppade han upp på cykeln igen. Det behövs mer för han ska vika ner sig.... 

 

Trots relativt låg fart, så lurar läskiga smällar runt hörnet om man inte ser upp, har lite marginal, och är noga med tecknen hit o dit, även när man är på kända vägar. Just i den här korsningen brukade jag cykla rätt fram till Ekobyn där vi bodde för länge sedan. Så för mig var det lika naturligt att cykla rätt fram.... 

Nu blev det totalt lite mer än 4 timmar cykel och kanske hälften på grusväg i alla fall. Bland annat cyklade vi en skön grusis från Spexeryd tillbaka till Tenhult. Så mina ben var nöjda, men inte helt slut. Hämtade sonen på basketträning på Engelska skolan och vi cyklade hem tillsammans uppför södra Kleva.

 

Själv är jag dock inte nöjd med att ha fält "riddaren av de långa skuggorna".  Lite mystiskt att vi var samma laguppställning för två år sedan då H kraschade i ett trä på mtb-stigarna ovanför A6 golfbana, men så illa som då gick det inte idag. Alltid något, då var det punkterad lunga, knäckta ribbs mm.

 

Hörs!

Har helgat vilodagen tvenne gånger denna vecka. Blev otroligt sliten i onsdags, efter spinning o protour och troligen av för lite sömn. Drog i handbromsen i torsdags och cyklade inte en meter i någon form. Spinning igen i fredags och benen kändes som nya. Ny vila i går lördag, men då blev det tre timmar skate i stället.

 

Dagens runda med sub9-gruppen blev lite kortare än planerat, del för att gruppen valt att åka t.o.r. Hjo, dels för att regnet hängde i luften, dels för att Malin var på väg till Italien med jobbet. Det blev dryga tre timmar och efter att jag vänt i depåstaden Fagerhult manade jag på hojen fint i min ensamhet. Hann till och med en runda runt Kaxholmen o hem. Ca 10 mil skulle jag tro. Nöjd med detta.

 

Trött hela dagen, men inte pga av cyklingen, mer för att det skulle kollas på mellofestival halva natten när jag försökte somna inför tidig runda.

 

Ett kul inslag den senaste veckan är att Pelle, en av våra tvillingar, blivit lite fast på skate och vill åka till betongparken var o varannan dag. Så det blev skate i måndags, fredags och i går på vilodagen. Vi gamlingar som åkte på 70- o 80-talet har reunion om två veckor och då brukar jag inte ha tid att träna innan, men i år är jag stadigare än någonsin. Det behövs åkas ett par veckor lite regelbundet så kommer känslan tillbaka i fötterna o huvudet.

 

Har aldrig tjatat på kidsen att åka, men det har alltid stått brädor och drällt i huset, men inte förrän nu nappar ngn. Kul!

 

Vi får se hur veckan blir, än finns det tid att finslipa och lyfta formen ett snäpp till. Både på cykeln (och på brädan, ha ha).

 

 

Har varit i kemibutiken för att rädda mina ben på de riktigt långa turerna. Och de svettiga dubbelpassen spinning. Var alltså på Apoteket och köpte Resorb för att testa hur det funkar. Alltså vätskeersättning med salter och annat gojs i som man kan behöva när man antingen cyklat i 5 timmar eller haft maginfluensa. Ansträngningen alltså ungefär likvärdig....

 

Efter hård spinning känns det som kroppen är i olag i ett par dagar efter, men kanske kan det åtgärdas med en halv resorb i vattenflaskan.  Som tur fanns det ny smak - citron - i stället för syntetisk svartvinbärssmak. Jag återkommer med ett utlåtande inom kort.

 

Mot Friskis!

När halva stan stuckigt på träningsläger i dagarna tre till höger o vänster. Och resten jagade livet ur sig på den lokala Haborundan, drog vi – jag och Henrik-Sherpa – till Tomtabacken. Inte bara Smålands, utan hela Götalands högsta punkt – 377 meter över havet. Ja, vi cyklade hela vägen faktiskt, även om det bara var en grusad stig sista hundra metrarna.

 

Meningen var väl att jag skulle köra Haborundan för 5 gången, men tävlingsinstinkten uteblev i morse. O Henrik är aldrig angelägen om att jaga livet ur sig på tävlingar. Så vi cyklade lite på måfå i österled, då jag bara sa att vi kunde åka till Tomtabacken. Jag har kollat in kartan tidigare och visste att det inte borde vara så marigt att ta sig dit. Lite osäker på sista biten dock, om det var grus eller bara vandringsled till toppen. Uppmarchen gick över Lekeryd, Forserum, Finntorp och Virsjön till baslägret i Malmbäck

 

Efter lite frågande i Malmbäck visade det sig vara skyltat till "berget". Istället för att ta höger mot Hook fortsätter man rakt fram, men man ser bara skylten om man kommer från Hook-hållet. 8 km lät ju lugnt, men det var svagt uppför hela vägen och motvind, så vi fick bita i lite. Hur högt Malmbäck ligger över havet vet jag inte, men det rullade på väldigt lätt åt andra hållet.

 

Tanken först var att ta vägen över Svenarum hem, sen Hook, men vi ville undvika stora vägar, så istället tog vi en "ny" genväg mot Ödestugu efter Malmbäck som dock visade sig var grusad ett par km. Vi lät oss inte bekommas av detta, så inte heller våra däck...  Och faktiskt kom vi ut i södra änden av Tenhultssjön och hade plötsligt väldigt nära hem.

 

Små vägar, och nya vägar, bara några mil hemifrån, kryddade med en försmak av ljummen sommar. Vackrare kan inte helgdag firas. En tvär kontrast till Haborundan, men den ligger kvar.

 

Tack Henrik för ännu en udda topptur.

 

På Valborg blev vi blåsta på värmande eld på Fjällstugan pga kraftig vind. Några sprakande raketer spritsade färg på himlen för några korta sekunder, istället var det sällskapet som värmde. Gamla goa bekanta från andra sidan vätterdalen. Fantastisk mat, goa ungar som bara växer o blir klokare.

 

På 1:maj blåste det dock mindre, men fortsatt morgonkallt när jag rullade ut kvart i 7. Men vi fick raskt upp värmen tillsammans med de i Vättertidningen exponerade Hararna. Mot Västgötaslätten bar det av upp på Hökensås. Dessa goingar hade planen att fika i Semesterbyn där uppe, o sen ta samma väg tillbaka. Men det är ju lite förbjudet - inte att fika - men "samma väg" tillbaka. Fiket var stängt men med lite trägen övertalning öppnades portarna. Men Henrik o jag höll emot för frestelsen att sitta av och tog bara ett kort stopp, sen fortsatte vi hela "Haborundan" baklänges i god fart. Solen skenade i kapp och nu var det varmt o gött.

 

Fick ju gneta på ordentligt uppför för att hänga med som vanligt men annars var det en beskedlig tur, med vissa backinslag. Kuperad, gudomligt vacker väg, från detta håll oxå. Blåste över Habo Kyrka hem och rätt genom stan utmed Vätterstranden. Kraft kvar (jo vars...) i benen trots 4,5 timmar i sadeln och ganska mager kosthållning - en banan, ett fikon (tack Henrik) och svag citronsaft i liten flaska. Inga onödiga stopp utan cykel hela tiden och fint prat om ditt o datt.

 

Men dagen efter har man de klassiska "Henriksbenen" svårt ömmande yttersidor på låren. Något som bara kommer av att man ligger i och gnor på hela tiden när man kör på tu-man-hand. Men det är den perfekta träningen. Riktiga "Henriksbenen" tre-fyra gånger till innan VR är perfekt. Helst ett par 6-timmarsfärder också. Då ska det nog var på plats liksom.

 

Redan till Kristihimmelsfärd går rikitga Haborundan, får se om jag orkar hänga med där i år igen. Alla har blivit allt snabbare här i nejden. Och det finns många ungtuppar som sprätter i backarna. Vi får se...