Brukar säga att jag aldrig varit så frisk som sedan jag började cykla lite mer strukturerat. Och det gäller också detta år, även om det började lite knaggligt med att en vanlig förkylning runt jul parkerade långvarigt på sköldkörteln och gjorde mig helt inkongruent med både cykling, löpning o spinning i en månad och lite till.

 

Men efter det har jag inte haft anstrykning av minsta snuva, halsont eller hosta. Förrän nu. Hoppade in extra och körde spinning i onsdags morse, men på eftermiddagen kom det där lilla gnaget i halsen som inte försvann över natten. Så nu har jag tokhostat i två dygn så rygg o mage är helt stela av träningsverk. Tack o lov har det sansat sig i mer kontrollerade attacker nu på söndagen. Kanske inte behöver sova i källaren i natt....

 

 

Lärdomen från förra året är att jag inte ska gå igång med hårdkörning för tajt inpå som förra julen. Efter att ha känt mig ok i två dagar sprang jag löpintervaller med stadens triathleter. Är övertygad om att det inte var helt nyttig ny belastning, även om jag sprang mer förra hösten.  Så detta bräjk får bli slutet på säsongen helt enkelt, så tar vi nya tag i december och på det nya året.

 

Jag njuter fortfarande av förra söndagens "vårcykling", och är inte alls avis på denna söndagens solskenscykling. I veckan som kommer ska jag få fason på min vinterräcer, ett nytt vevparti behövs, sen är det bara att vajra på. Ska berätta mer om detta bygge när det är klart. Helt klart.

November är ju lite vakuum, mitt emellan liksom, när det gäller cykelträning i alla fall. Men igår var det väldigt mitt i. En högintesiv upplevelse, men med ganska lågintensiv cykling. Men om man packar ihop timmarna så blev det rätt många pedalvarv trampade ändå.  Hade i sann novemberanda inte bokat någon cykling alls denna helg, men Mäster Henrik hade påannonserat en tidig morgoncykling mot Tidaholm. Under vår o sommar är väl inte kl 7 så tidigt, men i november är det rätt mörkt en söndag. Jag vrängde benen över sängkanten strax före sex och det klara månljuset såg  lockande ut. En snabb check på tempen övertygade absolut.

 

 

Vi blev fem som rullade iväg från stan och vi plockade upp ryttare Rickard i Habo, sen bar det av uppåt Hökensås. Hälften tog svängen mot Tidaholm, vårt gäng slog vänster upp en brant grusväg upp på åsen och där uppe såg vi nog 10 mil rätt in över östergötland. Otroligt vackert. Här fanns en eldplats som man bara måste återbesöka med några famnar vedträn.

 

 

Vi genade på ännu fler grusvägar mot Habo kyrka, och väl där började det kännas lite mer positivt. Sparade dock på de sista krafterna i backarna, det är ju timmen hem från Habo kyrka upp till min egen träkyrka på Huskavarna berget. Att det gick vägen får man nog tacka medvinden för. Det blev 5 timmar cykel varav tre på oförlåtande grus, där det sällan rullar av sig självt. En enastående vacker tur som parkerar i minnet som en av de bättre.

 

 

Tack Henrik o Patrik för fina vägar. Och tack till Carlholt, Rickard och Bama som hade initierat denna tidiga tur; hoppas att det blev en lika vacker dag även i Tidaholm. Klart det blev.