Långpass inplanerat i dag lördag, som jag trodde skulle bli solig, klar o hög. Men morgonen smektes av ett lätt dugg, som gjorde mig tveksam till morgoncykling överhuvudtaget. Dessutom gjorde det gråa att det ljusnade först vid 8. Hu. Cykla 4 timmar utan skärmar i regen lockade inte och vinterhojen inte riktigt till reds ännu. Ny framfälg kom på förra helgen, och nya bromsklossar redan i våras. Drivlinan är klart sliten, men med lite tjock olja på kedjan och en snabb justering av bromarna... (har det någonsin gått fort?), så kunde det bära iväg för att möta Henrik, Peter E och Christer Liljegren. Men ska man inte ha pedaler också....?  fick slakta sonens på hans kombipedaler. Med slitnaste vinterpjucken och gamla pedaler var inte känslan total mellan människa och maskin.

Men vilken känsla att rulla iväg med de förlängda skärmarna, det stela stålet i ram o gaffel. Jag köpte den samma år vår förstfödde son ploppade ut. 1996. Hur många mil den rullat vet jag inte, men det är tredje framhjulet och tredje bakhjulet som sitter på. De tidigare har jag bromsat sönder.... Precis när den var ny i sin matta vinröda kostym hade den danska alu-skärmar i durkplåt, sånna som George Jensen har på sin cykelmodell - väldigt stiligt. Men det var för länge sedan. Kanske ska ta fram dom igen o sätta på sonens - mattsvart o alu...

Ja det blev 4 timmar plus i dag, närmare 5 innan jag skavt mig uppför berget. Tempot var väl lite över ortodoxt vintertempo och med bara en smal banan o vatten var jag slak i benen ner mot Jönköping, riktigt slak och vinglig. Henrik försökte skrämma igång mina ben med sina nötkrämsdepåer i fickan, men det hjalp föga. Han erbjöd sig faktiskt att skjutsa mig hem, men en 50 cl Coke och två wienerbröd på Statoil gjorde susen. Det gick faktiskt väldigt stadigt hem.

Tänk om man kunde få  till ett sånt pass varje lördag eller söndag hela vintern, då skulle det ju bli en sak mindre att vänja kroppen vid till våren. Som det varit de två senaste åren har ju både distans och fart saknats när vitsipporna bugar i diket. flåset har varit OK tack vare pendling och spinning.

Men vi får se hur djävligt det ska bli i år.

Denna vecka har runnit på bra med 25 stycken miniintervjuer med VW:servicetekniker + att jag spunnit 4 gånger, cyklat ute ett pass (+ idag) och morgonsprång tre gånger. Får vi vara nöjda med som grundbygge inför vintern. Dessutom har jag dragit in lite nya jobb inför sista halvlek av hösten.

På måndag gästar triatleten Jonas Colting Jönköping, vore kul att bevista den föreläsningen. Beundrar både hans penna och panna.

Vi får se om det hinns med.

Adios!

Jo, livet levs trots att bloggen ligger lite i träda, men oktober är en sån där mittimellan månad. Cykellivet stannar upp en smula för att hitta ny växel. Och livscykeln har fällt ner stödet. För tillfället.

Det gäller liksom att hitta hösten, hitta sig själv i hösten och hitta takten. Och träningen.

Den sista veckan har bjudit på både en sommarcykling och den första vinterditon. 23+ en vacker torsdagskväll på grusvägar med Jernhenrik.

En vecka senare är det dags att tejpa igen cykelskornas lufthål och dra på överdragen och bita i den första frostmorgonen. Skönt det oxå. Cyklingen blir plötsligt väldigt funktionell – värmehållning.

En vecka borttappad pga stygg feber och halsont. Spåren sitter kvar två veckor efter i form av otäck järnsmak i munnen. Men benen känns fina till och från stan, och på spinningen.

Har börjat morgonspringa för att få igång benen inför ännu mörkare tider. Nöjer mig med 20-25 minuter än så länge. men börjar nästan se fram emot första långspringet – rundan runt Hakarpskyrka.

Ska dock försöka köra ngt distanspass på helgen hela vintern om det går och inte blir för djävla kallt. Då får jag köpa en spinningcykel o ställa i källaren.

Tisdagar har visat sig bli en bra träningsdag då en av våra tvillingar går på simhopp; jag har fått till några simpass då + spinnpass vid lunch + kort löppas på morgonen. Ska se om det kan upprepas i morgon. Blir en bra dos i veckan.

Skateboarden har redan börjat användas trots att armen inte är tipp topp ännu. Men det känns bra att komma igång för huvudet så att vi kan ladda på lite till våren igen, utan att vara dödsförskräckt. Tänker ibland att jag ska lägga cykeln i träda nästa vår och bara åka skate. Men det kommer inte att gå - lockelsen att vara i bra form är för stor och jag är sugen redan. Å andra sidan, cykla kommer man kunna göra många år framöver, men skate kommer bli svårare och svårare ganska snart. Armbrytningen var ju en tankeställare att man inte är odödlig...

Att åka betongskate är dock svårt i vinter eftersom banan inte torkar när solen står för lågt. Men några lugna turer blir det till nog innan vintern slår till.

Ska försöka bli lite regelbunden bloggare också, även i höst, skriva några rader på kvällen i stället för att somna framför aktuellt. Är det ngt jag verkligen skulle behöva träna på så är det att sova vettigt. Armen funkar utmärkt i vardagen nu, men ställer fortfarande till problem om nätterna, den blir så stel och värker när man vänder på sig o byter position. Då är det lätt att vakna till helt och svårt att somna om.

Sjukgymnastens övningar innebär fullt drag i alla riktningar nu i gummisnoddarna, så det ska nog ordna sig på sikt. Kör rätt hårt och känner av träningsvärk, men senor o brosk o benbitar verkar sitta där de ska.
En dag i taget så ska jag komma hela vägen med rörlighet och styrka.

Adios!