Förrförra helgen blev det en helt annan typ av cykling. Pelle, en av våra tvillingar, och jag gjorde Stockholm på hoj på tre dagar. Basen var vår pyttelilla 1:a i Solna och därifrån besökte vi alla stockholmar, utom möjligen Rejmersholme. Fredagen bjöd på spökvandring i Gamla Stan.

 

 

Vi bröt lördagsmorgonen genom Hagaparken och vidare till Fjärillshuset, för att sedan göra stan och avsluta med Vasa museet och runt heeeeela Djurgården i strandlinjen. Hem i sena natten, som var ljummen som en sommarkväll, med massa gatumusikanter mm. Hann en kort sväng på Bianchi-cafét, utanför träffade vi på själva landslagstränaren Anders Ljungberg från Jönköping.

 

  

 

Solna är ju inte så kul, men det tar bara 10 minuter så är man innanför tullarna. Söndagen bjöd på både Söder och Skeppsholmen, säsongens sista gelato och afrikanska skulpturer i Bergrumsmuseet. Sen blev det visst mer glass....

 

 

Sen plockade vi upp Malin vid Slussen, efter en helg med gamla storstadssystrar i skärgården. Tom plockade vi upp i Södertälje, efter ett träningsläger med basket i 72 timmar.

 

Stockholm är en smidig cykelstad, men det var rätt trångt på Skeppsbron fredag eftermiddag, och många som hetsade ombytta för race men till förorten. Detta får vi göra om, fast med ngn av de andra boysen, eller med frun eller ngn vuxen lekkompis. Då kanske man kan skrämma livet ur någon av alla hippa Stockholmare uppför Götgatsbacken.

 

Den här veckan har jag cykelpendlat tre gånger in till Jönköping - precis milen i vardera riktningen. Och jag har gjort det med stil – på racern! Har märkt att jag blivit lite för bekväm av mig och tagit bilen hit o dit, med allehanda fiffiga motiveringar. Som vanligt. Bilen är lömsk....

 

Men det stora framstegt som jag skulle komma till, var att jag numera kan växla med vänsternhanden igen. Under ett par månader har jag med en minst sagt trafikfarlig manöver fått använda högern för att skifta mellan stora och lilla kakan fram. På grund av handledfrakturen alltså. Växla ner har funkat bra, men inte upp. På Gotland var det inget problem, för där är det ju platt hela vägen runt. Men i krokarna runt Jönnet kan det vara bra att kunna växla snabbt, särskilt när man kör i klunga.

 

 

I går lördag, blev det mtb i nästan 4 timmar igen, istället för att plåga sig på Vista-loppet som är sveriges äldsta mtb-tävling och gick av stapeln i Kaxholmen. Vi var väl 7 gubbar som hängde på lokalguiden Peter Elofsson som vallade runt oss på stigar hela vägen från Trånghalla till en bit bortanför Habo. 90 procent nya vägar för min del. Gick lugnt till, med endast några hårdkörningar i en o annan kort backe.

"Nästa år ska jag åka mer mtb".... det brukar jag säga på hösten, men det har inte blivit så, men fan, nu är det dags.

Vad som väntade det dryga 30-talet cyklister som gav sig av i österled visste bara tävlingsledningen.  Men det skulle bli något slags etappupplägg med tio spurter eller bergspris. Ungefär som Protouren. Eftersom det drogs åt Huskvarna, tisslades det mycket om Norra Kleva redan till frukost, men så blev det inte, utan väl uppvärmda ljöd Carlholts visselpipa för första gången i backen upp till Kafferosteriet efter Vistakulle. Var målet skulle ligga visste ingen utan det var bara att köra till flaggan – den portugisiska – syntes. Och det gjorde den på toppen. Så det blev väl inte mer än 3-400 meters hårdkörning uppför. Ja knepade till mig en enda poängen där, med en delad 5:e-plats. Det blev ingen mer, men det visste jag inte då.

 

Åtta gånger till skulle vi dansa efter Il Direttores pipa, och den kanske roligaste ”etappen” blev den in i Vireda. För det var den enda som blev lite längre, ca 2 km skulle jag tro.  Jag kan den vägen ganska bra och anade att målet kunde vara i Viredea och sen kyrkkaffe på det. Det finns en ganska elak backe någon kilometer från byn, och det fanns ju en liten chans att målet var lagt på toppen av den. Jag gasade på fullt upp, och överraskade nog klungan lite och kanske var det en del som fick svårt att svara. Tyvärr var inte målet på toppen… utan det  blev en fortsatt rasande jakt, men jag lyckades växla tempo när de andra kom förbi. Det blev lite rörigt o vingligt de sista hundra metrarna och då var jag inte riktigt med i toppen. Men varma blev vi äntligen, ty det var allt lite småhuttrigt på distanspassen mellan spurterna.

 

Vi rullade sen fram till Bunn och tog upp brant höger – för ännu en backspurt  – sen en liten grusväg och vips så damp vi ner på lilla vägen mellan Östanå och Ölmstad. Vi tog norrut mot Gränna och så ännu en backspurt, upp till golfbanan från Röttle. Då tog jag det väldigt pianissimo, för tiden i sadeln + spurterna hade gjort benen lite tröga.  Kaffi o bulle smakte nu särdeles gott.

Hem den vanliga transporten via gamla E4:an och så en plattspurt till, från Kaxholmens hembygdsgård och en bra bit bort mot Vistakulle. Nu tog jag i ordentligt, men var plötsligt i spets när det var hundra meter kvar och då höll inte benen hela vägen in i mål. Blev väl sexa där kan ja tro. Nollkamning igen.

En etapp återstod och det blev som alla väntat på hela dagen – norra Kleva. Känner man inte den backen så är det lätt att gå bort sig i början. Med lite slaka ben är det ännu lättare….

Jag tog det i egen fart, på lättaste växeln, och det räckte ganska långt. Tyvärr såg jag inte exakt hur det gick i toppen, men Henkes blå tröja vippade uppför utan åthävor, och han vann kungaetappen, kanske tvangs han andas i bägge näsborrarna för första gången denna dag. Starkast och ödmjukast. Det är en brutal backe och en hel del kom upp gående, ledande sina cyklar, men leende.

 

Skulle möjligen varit några längre åketapper på ett par tre kilometrar; har man inte spurtben eller getaben så hänger man inte med de raska unga pojkarna, men med lite distans kan fler vara med o känna fartens tjusning. Annars var det en perfekt dag med mycket goa skratt. La Lepre Stanca har hittat det perfekta receptet på sado-social cykling. Grattis!

Tutti bene kantarelli.