Efter en bastant frukost bar det på söndagen direkt upp till grannbyn Vence, ca 20 minuters lugn uppförscykling från vårt hus. Att det var söndag i cykelnationen Frankrike märktes för det vimlade av cyklister ensamma och i lag. Och vid byns springbrunn stod ett antal cyklister och vattnade sig innan uppfart. Vi stannnade inte utan ställde bara klockan och trampade på.

Riktigt snabb, snabb eller bara halvsnabb, det var frågan? Hanrik o Christoffer tvekade inte att kvala in i snabbklubben. Båda sprätte i väg sida vid sida; i det tempot skulle de inte klara sig så långt det var inte svårt att förstå. Men borta var dom. Jag tog det i eget tempo, hittade djupandningen och tuggade på. Sören gjorde det samma. När benen började strejka sänkte jag tempot en aning och andades djupare igen och så var jag tillbaka i rätt tempo, stod upp några gånger men väldigt lite, plågade mig inte, men gick hårt och kontrollerat.

Upp till toppen kommer regelbundna skyltar som talar om hur långt det är kvar och hur många höjdmeter som ska tuggas ytterligare. Försökte att inte snegla på dessa utan att titta in i varje nytt ben av serpentinerna och upp mot den trädlösa toppen.

När jag svängde sista svängen och såg "Col-skylten" satt de båda vapenbröderna på var sin sten. Jag höll hela vägen och jag tror inte att hastigheten varierade mer än ett par kilometer. Jag var mycket nöjd med min egen disciplin. Men frågan var hur snabbt det gått för pågarna? Henrik hade kört ifrån Christoffer och rullat in på 31 minuter. Att han är snabb visste vi ju och det bevisade han utan att ha någon att jaga eller bli hetsad av. Christoffer rullade in några minuter därefter och enligt min egen gamla Swatch hade jag klarat det på 38 minuter. jag var mer än nöjd, framför allt med det jämna genomförandet. Sören rullade in ytterligare några minuter efter.

Vi blev inte omkörda av någon uppför och jag körde inte om någon annan heller, så vi höll väl fransk medelstandard antagligen. Det kom ett helt gäng strax efter oss som såg rätt snabba ut. Men skenet bedrar ofta.

Svettiga blev vi i alla fall, så det var jacka på innan vi rullade vidare till den lilla bergsbyn Corsegoules där kaffe smakte gott. Sedan rullade vi vidare neråt i en rasande hastighet, och var snart nere i varma trakter, men då kom regnet mer ihållande, precis som det lovats. Som ett svenskt sommarregn. Vi gled hemåt på västra sidan av den stora floden Var, som rinner ner mot Nice. Baslägret nåddes med tjockt regn i nacken och vi fick sätta på elementen i huset, för att torka kläder, och värma oss själva.

På eftermiddagen tog vi bussen in till centrala Nice och lekte värlsvana i stadens gamla kvarter. Att det skulle ätas restaurangmat denna kväll var redan bestämt. Och för att göra det enkelt för de 4 gamlingarna stjälpte vi in oss i restaurangen precis runt hörnet där vi bodde. Där vedgrillen stod redo redan kl halv 7, okulturellt tidigt. Men det var gott.

Col du Vence – en mer storlagen korttur är svårt att tänka sig. Häng med nästa år! Eller någon annanstans.