Cykla eller inte cykla det var frågan när vi vaknade på fransk backe den tredje dagen. Søren hade grymt ont i halsen och jag fortsatte hostandet. Ingen feber för min del på morgonen. På dagens cykelprogram stod utflykt till Italien, något vi inte lyckades med förra året, då vi stoppades av hell rain redan när vi rullade in på F1-banan i Monaco.

Nu tog vi sats i en krispig morgonluft med solen som ledsagare; utmed strandpromenaden var det många som ville hänga på det svensk-danska snälltåget draget av Christoffer. Även om vägen går utmed havet så är det bergodalbana in o ut i små turistiska samhällen. Hela vägen mötte vi räcerklädda cyklister, både herrar o damer. Men strax innan Monaco tjoade Henrik till när vi passerade en kille med ljusturkosa trikåer med gult Astana-tryck. "Såg ni, det var Vinokurov", sa en lätt upphetsad Henrik. Eftrsom alla fransacker kör i färglada teamkläder reagerade jag inte mer på honom än någon annan vi mötte. För Henrik, som kan koderna, var det ett fullblodsproffs vi mötte. Precis som jag skulle känna igen Tony Hawk på två mils avstånd antagligen.



Nå ja, vi rullade in i Italien och in i första bästa stad som heter Ventimiglia. Där gjorde jag resans enda kyrkobesök i en liten, många gånger om- och tillbyggd, medeltida basilika. Nere i stan vid floden åts det sallad o pannini o kaffe. Nu tog Søren och jag beslutet att vända hemåt samma väg, medan de två bergsgetterna gav sig av in i landet för att göra några klassiska klättringar vi kollat in på kartan, bland annat Armstrongs favorit col de la Madone, plus upp till några fina byar inåt landet utmed gränsen. Vi hade ändå sju mil hem så det var nog klokt att ta sjuksvängen hem.

Väl väster om Monaco var vi dock så övermodiga att vi gav oss på klättringen upp till Turbie direkt från havet. Vi matade på lugnt och metodiskt och belönade oss med en fika. På toppen står också ett romerskt landmärke i bländande vit marmor som kejsar Augustus lät resa som minne av något galliskt folkslag han kuvat.

Turbie 7-800 meter rätt upp från havet, med kyrka o antika lämningar.

Vi kände oss allt annat än kuvade utan svepte vårt kaffe och svepte in oss i våra jackor, för att i stora svängar ta oss ner för Grand Cornische. Nerfarten dyker så småningom rätt in i ett kaotiskt Nice, i kontrast till stenöknen på toppen en kvart innan.

Hemma fixade vi mat och duschade i väntan på våra raskare och friskare bröder, som kom hem ett par timmar senare. De såg slitna ut. Utan sina två drivankare hade de nog gjort allt för att ha livet av varandra. Henrik är nog lite raskare uppför och allmänt snabbare, men i längden är Christoffer näst intill odödlig, kan cykla timme på timme och bara stärka sig med en klunk vatten då och då.

En liten kvällspromenad avslutade dagen och jag kände mig faktiskt riktigt pigg. Inga frossbrytningar innan sänggång.

Godnatt!