Redan förra söndagen kändes det att det skulle bli en tung, seeeeg vecka. Sprang på lördagen, distanscykling söndagen ca 3,5 timmar. Sen var jag mig inte själv förrän i fredags. Och jag försökte inte utmana varken ben eller huvud. Väntade bara ut det onda. Kanske inte så konstigt när jag spunnit rätt mycket de senaste veckorna.

Spinnpassen i veckan kördes med minsta möjliga motstånd och med mesta möjliga fejk i ansiktsuttrycket. Ett pass i måndags, två i tisdags sedan helvila i två dagar. I fredags cyklade jag in lite försiktigt för att känna hur glada benen var. och det kändes riktigt gött. Spinningen kl 10.00 var sprittande och benen var hur starka som helst. Gned svänghjulet riktigt varmt, utan att gå på max. Blev ett extra pass på kvällen i Huskvarna, med samm känsla, inte fult ös, men kontrollerat tungt.

Så igår Lördag stor det distans på programmet och jag rullade ut redan kl 6.55. Och var hemma utmattad 11.30. Helt slut. Större delen av dagen gäng körde stora 28" tums hjul på kross eller racer. Det blev till att slita lite hårdare hela vägen. Även Henrik körde mtb och han klagade lite medlidsamt, mest för att trösta mig tror jag. På hemvägen tog orken slut helt och fullt, så jag fick vingla in på Friskis i Huskvarna och tigga en dricka på kredit. Annars hade jag inte tagit mig upp hela vägen.

Söndag: mest vila och fäktning med Pelle. Vi såg De tre musketörerna i går kväll så det var bara att fortsätta på det spåret. Plast blomkrukor trädda på pinnar för att skydda händerna.

Jo jag sprang också en runda i morse 35-40 minuter, först i slutet som benen vaknade.

Förhoppningsvis blir det racerhoj ute i veckan.

Adios!