Pulsen har legat konstant 15-20 slag upp i viloläge (60-65 istället för 45-50), utan att för den delen bulta. Ingen hjärtklappning direkt, men ingen vilja att gå upp i puls vid ansträngning. I symtomen ingick också viktminskning, men den har lyst med sin frånvaro. Hade ju varit fint att trimma ner sig 5-6 kilo. Men jag är konstant på 70-72 kg sedan gymnasiet, med en smärre omfördelning av tyngdpunkten fram o tillbaka möjligtvis.

 

Jaha, i början av februari började kroppen känna sig bra, men värdena var fortsatt konstiga. Började köra mina seniospinningpass på Friskis försiktigt, försiktigt – kändes så där. Men inget träningsförbud från AT-läkaren. Anders Tengblad heter han så det får bli AT, även om han säkert är överläkare. På-dagen-snabb respons från honom, på alla prover - tack!

 

Under sportlovet i Oslos skidbackar faller så pulsen äntligen tillbaka på bara två tre dagar. Kändes riktigt skönt. Sedan dess har jag vaknat från dödsskuggans dal. Kört fulla veckor med spinning, men på låg intensitet. (Konstigt med träningsvärk i benen.) Förrförra veckan gick jag loss på totalt 6 pass, varav två var dubbel, och kroppen svarar mycket bra. Det märks ute för jag börjar kunna trycka på uppför o på platten igen o hålla i det.

 

Två månader i princip helt utan träning har en märklig effekt på psyket o kroppen. Men det är en annan historia. Nu är det bara att ta raska steg tillbaks. Kylan gör ju att inte resten av världen är så snabb den heller ute på landsvägen.

 

Lustigt hur kroppen hann gå ner i ett helt annat läge på dessa veckor. Första två var jag klart rastlös, men sen vande jag vid lunchförsoffning istället för lunchcykling. Massor med jobb hanns också med. Men att mentalt börja på noll känndes både lite hopplöst och utmanande. Även om man innerst inne vet att kroppen inte helt glömt cyklingen tar det ett tag komma in i gamla vanor. Samtidigt kan det ju bli ett lyft för självförtroendet om man lyckas ta sig tillbaka i samma form igen till sommarens "sjöslag" trots att jag tappat två månader helt.