Cykellivet rullar på som vanligt, benen börjar ta sig. Toppform eller inte det blir en bra vår ändå.Det blir det alltid. tänk vad lite gröna blad kan göra.

 

Den stora utmaningen för i år är att få ordning på vår Friskis-VR-grupp som ska cykla samman om en månad. Vi kommer bli 8-9 personer med oss ledare. Vi är fortfarande väldigt ojämna, några är väldig ivriga och vill bara cykla i väg på träningarna. Alla kommer bli trötta på VR, så är det, men jag förstår hur det är när det spritter i kroppen. Jag är ju den värste ryck-o-drag-pöjken själv. MenVR är ngt annat än två timmar lur o rackarspel.

 

Nu på onsdag börjar jönköpings lokala ProTour igen. För tredje året. Ska försöka hinna med den bättre i år. Blev inte mycket cyklat där då. Men skoj är det. Gillar man ryck o drag är det bara att mata på hur mycket som helst.

 

Till helgen blir det första långrundan med friskis gruppen, ska försöka komma runt på en så platt bana som möjligt och cykla över 4 timmar. Det blir en utmaning. Alla ska med som Göran sa.

 

Återkommer.

 

 

 

 

 

 

Sen är du ju lite psykologiskt stärkande att åka på nabbade däck, när alla andra åker slätt på räcern redan. Blev en storklunga som åkte på gamla E4:an i lördags, men H och jag svängde av i Byarum och åtminstone jag fick mig en ny väg till livs, förvisso inte grus denna gång. Norr om Fengen kom vi ut, för vidare transport via Ödestugu och grusvägen om Tenhultasjön o Carlforsbruk.

 

Förra lördagens 5-timmarstur renderade mig svåra "Henrikben" Men även upphovsmannen sade sig sliten dagenn därpå. Så man får vara nöjd med det. Jag har gjort söndagen till helgad vilodag, med lätt cykling eller vedhuggning, de senaste veckorna. Ett par lunchpass har klämts in, och i torsdags gav jag mig själv onda ben  på bara drygt en timme i backarna i Huskvarna. Det finns lite mer att bearbeta alltså....

 

Fick också en fin tröja av Philip Willners i lördags (min skateboard-broder), första prototypleveransen av Gotland-360:s tröjor. Gillar loppet och gillar tröjan. Byxorna hoppade jag över, för jag är så ortodox att jag alltid kör i svarta hosor.

 

Måndagkvällar är vikta åt Friskis super-11-grupp, och i kväll var det andra gången vi cyklade ute. Sommartiden gav oss en timme drygt extra i dag, jämfört med förra veckan. Många behöver komma igång med rullekörning och helt enkelt lära sig att hålla linjen och ligga bakom och susa med. Det tränade vi verkligen på. Ett led nästan hela vägen, eftersom det är rätt mycket trafik överallt när jobben slutar.

 

Vi drog söderut, tre tjejer och sex killar, och började uppför Barnarpsbacken, där vi lät fri fart råda för att alla skulle få ligga på det varvtal de ville för att få moment av väredefull konditionsträning också. Men väl på platten körde vi hela vägen ut över E4:an och in på Torsvik söder ifrån, sen fortsatt platt bort till Taberg och ner till Hovslätt.

 

Sen var det dags för Sandserydsbacken och frifart igen. Drog på fullt själv och jagade ikap två av killarna som verkar rätt rappa uppför. Lyckades, men inte utan att få sliiiita riktigt hårt och vända ut och in på lungsäckarna. Så det blev några hårda intervaller för mig också innan jag var hemma. Bra då att bo i Huskvarna, först Rosenlundsbacken, sen ett långt drag genom hela Vättersnäs och avslutning uppför Ådalsvägen.

 

Gruppens stora utmaning blir att inse att det är gruppen som kommer i första hand, och att alla kommer behövas på rundan och alla kommer vara trötta. Och att hålla jämn fart, utan minsta ryck, vilket sliter så mycket i längden på ett lopp som Vätterrundan.

 

Det är ju bara mitten av mars än, men jag börjar bli lite otålig med formen. Förra året hade jag precis börjat cykla/spinna över huvud taget vid den här tiden pga 6 veckors sjukdom. Men i år känns det som bara jan och feb runnit i väg. Absolut inte utan träning, men det känns så. Kanske inte riktigt sunt. Förvriden verklighetuppfattning, men alla tränar ju som tusan i "cykeljönne".

 

I går fick jag panik för att jag inte cyklat på hela dagen, så medan jag väntade på en av sönerna som skulle hämtas från pingisträning, brakade jag loss med 40 minuters cykel i de centrala delarna av Jönköping. Fram o tillbaka till hamnpiren och över Rosenlundskullen från var sitt håll.

 

Hann också hoppa in på Concept där det pågick ett watt-event på träningshojar, där fyra o fyra tävlade mot varandra på en tusenmetersbana.  Där borde jag varit med för det hade passat mina spurtben. Men tiden fanns inte för en helkväll med bara ben.

 

Idag tisdag innebär ju spinning i dubblett. Skavde på fint i bägge passen och höll hela vägen, även i de sista intervallerna. Brukar ta det lugnare i den fjärde intervallen, där det är fritt fram att köra som man vill. Men jag gnolade på bra där också. Kan det berott på äggmackan jag plöjde i mig precis innan kl 11????

 

Fastnade i duschen som jag lätt gör i Huskvarna, för det är så go stråle i mitt favorithandtag. Men sen cyklade jag hem uppför Ådalsbacken utan att vare sig vackla eller svimma.

 

 

 

 

I går lördag blev det vila, lite ofrivillgt, för jag tänkte att jag skulle skippa tidig morgontur, och köra ett kortare pass på eftermiddagen, men livet blir sällan som man tänkt sig. I alla fall inte träningslivet. Ta tillfället om och när det uppenbarar sig. Vänta inte, då är det bättre att köra dubbla pass i stället....

 

Jag och stora pöjken ägnade eftermiddagen åt att dra fram lite mindre stockar från skogen som ska sågas till ved inför nästa eldningssäsong i kaminen. Lite styrketräning dock.

I dag söndag var det dock bättre timing. Stack klocka sju redan, och körde CX:en runt lite på IKHP först för att sedan se om jag stötte på några kändisar. Hade inte bestämt med någon, och H hade redan svängt iväg åt Malmbäckhållet till, visade det sig. Men tur på en-man-hand är inte dumt det heller. Skarvade på med tre varv uppför sandbankarna från östsidan.

 

Sen tänkte jag pröva stigarna på Bondberget, men det blev slitigare än jag räknat med, för växellådan saknar ju litet drev fram och det var väl brant uppför på stigen som börjar bredvid Egnahems-planen. Dessutom har vän av ordningen lagt ut stockar här o där som käppar i hjulen för oss cyklister.  Finns inga skyltar som säger att man inte får cykla - inga jag sett i alla fall - men jag har hört att folk kan vara rätt irriterade. Så jag tog det överdrivet lugnt vid alla möten, så fick jag sköna igångdrag istället.

 

Irrade runt en del, och slank ut på den långa smala och rätt knixiga gröna eller gula leden som går halvvägs bort till Tenhult.  Vackert, och ganska tekniskt, men det märks att cykeln har skogen i blodet för den uppför sig exemplariskt.

 

Skramlade ihop knappa tre timmar med en blandning av njutning och hård gnuggning uppför, ungefär som jag brukar köra, när jag är ensam. Eller i alla fal brukade köra. Har blivit bättre de senaste åren på att jobba i längre drag på platten även när jag kör själv. Variation skadar inte. Det gäller att inte vänja benen vid något, utan variera sig med nya typer av kurer. Vilket är väldigt lätt att säga, men svårare att uppfylla i verkligheten.

 

Veckan som kommer bjuder säkert på något gott också. Åt alla med förstånd att ta vara på det.

 

Det finns en liten fin sjö ovanför kaxholmen och Skärstad som heter Ramsjön. Mycket uppför om man kommer väster ifrån, men väldigt vackert från alla håll. Fördelen är att det är ganska rak och rask, snabb väg från andra hållet, bakvägen hemifrån mitt berg i Huskvarna.

 

I torsdag blev det "extended" luchrunda med Marcus Snälls. Egentlige skulle vi bara runt Landsjön, och jag hade mina funderingar om Marcus skulle klara vinden för han hade varken jacka eller långa ben. Och åtminstone jag tyckte det var lite kylslaget. Nu höll vi värmen rätt bra, solen stod högt på himlen och värmde om ryggen. Och i motvinden fick vi gnugga på ordentligt. Jag körde på mitt hemmabygge - cx/mtb/racer - med skrovliga däcken, men jag tror inte det tyngde min farmfart nämnvärt, nerför rullade jag rätt jämt med Macs släta dito. Kanske mina kapslade SKF-lager?

 

 

Frågan är om det ska vara mittbena eller sidbena i år?

 

Tusan vad lite sol kan göra för själen. Cyklade både hit och dit i går, och idag tisdag blev det både cykelpendling och spinning.  Brukar vara tunga ben efter dubbla spinnpass, men när det vankades hemfärd var benen pigga igen (nåja) och själen sprittande (absolut). Kunde inte låta bli att köra hårt uppför Ådalsvägen trots långbrallor och ryggsäck. Så även i går efter jobblunch med kund-kompisar. Men jag bytte brallor till idag, för de brukar inte vara så fräscha efter en hård uppstigning.

 

Just det, hann ju med lite kvällscykling i bergen igår också. Körde ett varv på bonnrundan i månskenet, sen två varv i Fagerslättsbacken. Ska försöka göra dom där kortkorta hårda passen i backarna så ofta det går nu i mars och april, små injektioner som inte åderlåter alla energi i benen och mittbenan. Som att cykelpendla varje dag. Fast lite bättre.

 

Så det här om vädret;  det skulle till och med kunna bli lite korta ben i morgon på lunchen om man vill blända resten av världen. Frågan är om jag kvalat in i raka-benen-klubben i år. Lite för tidigt att säga. Behåller nog pälsen tills våren är här på riktigt. Och formen börjar ta tydlgare form. V i får se.

När jag sitter hemma och jobbar och vädret inte är för eländigt - vår, sommar, höst alltså - brukar jag ta mig friheten att lunchcykla, sällan mer än en timme, för att sen äta. Idag torsdag blev det vårpremiär. Solen tittade fram och lurade mig att ta lättare klädsel på mig än vad tempen egentligen tillät, för solen försvann innan jag kom på hjul.

 

Vart jag styr kosan beror på kynne och lynne för dagen, runt Landsjön är ett inte ovanligt arrangemang. Runt Ramsjön ett extra långt äventyr som kräver godkännande av överordnad. Oftast blir det några varvkombinationer i backarna hemmavid i de småländska alperna. Bonarundan - alltså runt Hakarp mot Läxarp, men avsvängning tillbaka mot IKHP och upp på Fagerslättsvägen - är en vanlig runda som ger lite racefeeling. En blandning av korta attacker i uppförsluten, några långa drag på platten och en kort klättring där pulsen hinner komma igång. Tyvärr är vägen på landet i väldigt dåligt skick numera, med många lagningar och massor av tjäl-valkar i asfalten; knappt att rekommendera på racer längre.

 

 

Hur långt? Inte aning, är inte slav under vare sig watt eller fart. Sista varvet gjorde jag på dryga 17 min på min cykelcross-hybrid. Kändes bara bättre och bättre på de tre varven, men sen var det hem till oket igen. Lagom  en timme med till- och frånrullning också.

 

Efter 45 minuter spinning känner man sig mer utsketen än efter  timmen här, trots att jag ligger mycket högre i intensitet ute. Är det den groteska svettningen på spinningen som gör det så plågsamt?

 

Lunchade med äggröra på fyra ägg och feeeet grädde, 1/4 pkt bacon, två mackor och en halv paprika. Gött.

 

Så var jag med i startfältet i år igen, trots att jag hade tänkt att hoppa över i VR i år. Nu kör jag om ledare i Friskis Jönköpings satsning på en "runt 11 grupp".  Ska bli grymt kul att cykla VR på riktigt för första gången. Alltså på natten. Vi startar kl kvart över 10 på fredagskvällen, vilket är minst 6 timmar tidigare än vad jag startat de andra åren.

 

Ska bli kul att få träna med ett helt nytt gäng och se hur vi genom systematiskt slit får till magisk klungkänsla under våren. Meningen är att vi ska bli ca 10 pers i gruppen. Perfekt om vi får till bra lagjobb, med jämna motorer. Tiden kanske inte låter som en stor utmaning, men på natten kan vad som helst hända, och inte ngn i gruppen har cyklat i klunga förr. Så det finns utmaningar att bemästra.

 

Om man kommer i mål i fint skick kanske man hinner åka med snabbgrupperna ett varv till, eller åtminstone ner till Jönköping för att sova efter nattskiftet.

Cyklade förra lördagen, sen helgade jag sabbaten och insåg att en tuff vecka väntade på spinninghojen. Dubbla pass både på tisdag, onsdag och fredag. Dessutom mycket jobbflängande hit och dit. Vädret har ju dock mer lockat ut än in, denna vecka. Men lite cykelpendling blev det på onsdag, och en kort finåkningsrunda på torsdagen, mest föra kvickna till benen.

 

Vila var en bra grej i går lördag, eftersom vi laddade för konsert med Movits på Spira i Jönköping. Konserten var så go - grymt gung med Tom o Pelle.  Dom två var väl klart yngst, medan jag var bland de äldre. Det blev dock ganska sent innan vi kom i säng och jag hade ju tänkt att söndagscykla låååångt. Sov som en stock men vaknade som vanligt... kvart i sex. Lite tveksam var jag allt, men bara en halvtimme, sen hävdes benen över sängkanten. På hjul fem över sju, och alla pinaler hittades och kom på i rekordtid.

 

Den stora klungan uteblev idag, säkert på grund av vasaloppet. Konstigt eftersom det var torrmark ute. Tog dock en lite runda uppåt Läxarp till på egen hand, och hörde snart ett  högt djurläte. Visade sig vara första Tranan jag siktade - en ensam - annars brukar vi se  ett strävsamt par på ngn åker här o där. Fast lite längre fram på våren. Dom är mäktiga.

 

Rundan blev också mäktig, med relativ högt tempo från start, för min del. Henrik, Bama och jag, alla på cykelkrossar, nja min är väl den totala hybriden. Mitt gamla vinteråk, som reinkarnerat från stål-mtb, till racer, fast med cykelkrossdäck. Alltså 28 tumshjul.  Men den funkar perfekt.

 

Var på Spira förra veckan och åt och då fick min nygamla stålhoj följa med in. Från MTB till racer/CX.

 

Dryga fyra och en halv timme gnetade vi ihop den lilla trojkan, mest grusväg. För att lindra eventuella svackor hade jag laddat med en skvätt sött i flaskan, en banan och en flapjack.  Det var en slurk gammal saftglögg som blev spädd mer två delar vatten, men den funkade som bränsle, tog bananen på halva vägen och en liten tugga flapjack. Men det var tungt i benen sista milen hem. För första gången i år har jag Henrik-värk.

 

Lite O´Bama-care hade inte hjälpt, han är lika stark. Ett fysiskt fenomen som på tre år gått från att vara en total soffpotatis med kraftig övervikt, till att köra runt med huvudklungan i de flesta lopp han är med i, även rena tävlinglopp. IMPONERANDE. Men han lägger en del timmar på hojen, och en del vetenskap.  Nog bara på cykel det är möjligt att höja träningsdosen så mycket på så kort tid, utan att fysiken tar skada. Man blir ju inte en av stans  snabbaste maratonlöpare på tre år. Från noll till hundra. Inte en chans, då springer man sönder knäna/hälarna/ryggen eller nåt annat.

 

Den där Henrikvärken brukar vara undermedlet för min kommande storform. Hoppas det blir så även i år. Det trevliga är att vi inte bara snackar cykel o watt, eller snarare inget av det. Utan snattrar om allt annat. Högt som lågt. Jag brukar få Dagens Nyheters  viktigaste stoff klart för mig, eftersom H hinner läsa innan han åker, men sällan jag. Ska sanning fram så har mitt tidningsläsande minskat kraftigt sedan jag började hoja med regelbundet. Tyvärr.

 

Nåja, hann hem till sista kilometrarna av vasaloppet, och hade väl dryga 4,5 timmar under hjulen innan hemkomst. Utan att vara helt bortförklarad. Men nästan.

 

Direkt efter jul var jag väldgit taggad att stapla upp träning på en högre nivå inför våren, men det kom av sig lite. Var på en rutinkoll hos läkaren för en dryg månad sedan, som kunde upplysa mig om att jag hade högt blodtryck 160/90. Och som en fullfjädrad hypokondriker så infann sig direkt en känsla av att "nu-e-de-färdigcyklat-förgott". För snart får jag stroke och hjärtinfarkt.

 

Har en möjlig risk att få problem med njurarna, det är därför jag går till läkaren vartannat år och kollar mina värden. Det har alltid varit full kapacitet, och det verkade det vara nu också. Men blodtryck och njurar hör tätt ihop så därför var det viktigt att följa upp trycket.

 

Att tokcykla på spinninghojen två gånger två gånger i veckan på Friskis känndes inte helt ok, men jag fick inga förhållningsorder från läkaren, tvärt om. Veckan efter var trycket något ner till 150, och ytterligare en vecka nere på mer sansade 128. Så nu har jag fortsatt att ladda på.

 

Vad detta konstiga tryck kan ha berott på är svårt att veta, men noga som eskulaperna är har jag fått med mig en apparat hem som jag kan mäta trycket med själv. Rätt spännande faktiskt.

 

Man ska inte mäta för tätt inpå träning, spritförtäring och rökning, men jag testade igår en timme efter kvällspasset med Friskis Vättergrupp (ingen sprit, bara spinning).  Pulsen tokhög, fortfarande på 72 (46-48) men trycket väldigt lågt 108 genom 85. Lägsta jag uppmätt hittills... på två dagar.  Kanske helt normalt att det sjunker, samtidigt som endorfinruset stegras.

 

Jo, så det börjar kännas att våren är på gång, både inne i skallen och vädermässigt. Körde första intervallpasset i Huskvarnabergen förra söndagen, i stället för distanspass. Lite småslirigt och tungt på vinterhojen, men det finns hopp... Hoppas jag!

 

Återkommer med rapport om Friskis Vättergrupp.

 

 

 

 

 

Första distanspasset på tre, kanske fyra veckor. Var bara jag och Jern-henke som dök upp vid piren kl 9. Stans ny samlingspunkt för vinterdistans lördagar o söndagar. Vilade igår lördag för det kändes som jag kunde behöva det. Har gjort ngt pulshöjande alla dagar denna vecka, utom lördag då. Byggde hyllor i källaren i stället.

 

Vi rullade  på grusvägar runt Jönköping, Huskvarna o Tenhult, utan att korsa vårt eget spår en enda gång. Trillade så småningom  ur skogen vid Carlforsbruk, efter att ha genat över från just Tenhult och då hade ju inte jag långt hem till Jöransberg.

 

Tre komma fem timmar cykel, i mycket makligt tempo gjorde att inga svårare hungerkänslor inföll under turen. Inte direkt  efter heller. Det var väl bara backen upp till Skinnersdal där pulsen steg något - för mn del. Problemet med lite längre cykelturer om vintern är annars att hålla sig torr inifrån. Det fina regnet som strilade ner bekom oss inte nämnvärt. Men min jacka är väl något lite för tät, så att det blir kondens på insidan. Kanske ska unna mig en egen.... Den jag har nu, har jag ärvt av min fru. Hon är bättre på att köpa grejer en jag. Kanske kan låna hennes nya!!

 

Ett distanspass per helg vore bra att få till hela vintern, men två som elitmotionärerna, är nog bara att drömma om. Dubbelpasset på spinncykeln på fredagen gör att lördagen oftast känns vikt åt vila. Eller löpning. Men det är inte det sämsta.

 

 

Spring time comes.

När kölden lockade mindre och jag rekordsovit ända till klockan halv 8, så stod valet mellan att inte spinna eller spinna på hemmahojen jag köpte från Friskis för ....typ två år sedan. Har dock inte använt den mycket, förrän efter jag bröt handleden i somras. (Den var också utlånad ett halvår till en fotledsfrakturerad kompis.)

 

Tänkte att jag skulle kolla på en film samtidigt och riggade snabbt datorn med en fransk långsam film jag hittade i dvd-hyllan. Den var så seg att jag aldrig ändrade motståndet som var satt ganska tungt sedan jag spann för två veckor sedan. Ställde mig upp och drog sakta runt pedalerna och där blev jag stående en dryg timme. Som en riktigt seg klättring, långt ifrån att gå på max. Blev sakta svettig, med pulsen på behaglig nivå. väntade att filmen skulle gör samma.

 

När timmen gått körde jag några snabba attacker, fortfarande stående, och drev upp pulsen. Blev väl fyra ryck tror jag sen började resten av huset vakna. Så då klev jag av och pausade filmen. Kändes som rätt annorlunda belastning. Men som stadens triathlet-guru Christian Kirchberger sa någon gång: "det gäller att inte vänja kroppen vid något."  Får väl se det så.

 

Brukar ju känna på svänghjulets kant om det blivit ngt varmt av motståndet. Som den enda måttstocken på om jag tagit i. Klart värmerekord! Det var bara filmen som aldrig hettade till.

 

Skönt att förkylning släppt greppet, har tagit det medvetet lugnt i nästan två veckor. Får se om jag vågar mig till Strutsabacken och springa stavintervaller uppför i morgon. Det är ett gäng som brukar ägna sig åt detta på måndagar,  vi får se.

 

Adios.

Brukar säga att jag aldrig varit så frisk som sedan jag började cykla lite mer strukturerat. Och det gäller också detta år, även om det började lite knaggligt med att en vanlig förkylning runt jul parkerade långvarigt på sköldkörteln och gjorde mig helt inkongruent med både cykling, löpning o spinning i en månad och lite till.

 

Men efter det har jag inte haft anstrykning av minsta snuva, halsont eller hosta. Förrän nu. Hoppade in extra och körde spinning i onsdags morse, men på eftermiddagen kom det där lilla gnaget i halsen som inte försvann över natten. Så nu har jag tokhostat i två dygn så rygg o mage är helt stela av träningsverk. Tack o lov har det sansat sig i mer kontrollerade attacker nu på söndagen. Kanske inte behöver sova i källaren i natt....

 

 

Lärdomen från förra året är att jag inte ska gå igång med hårdkörning för tajt inpå som förra julen. Efter att ha känt mig ok i två dagar sprang jag löpintervaller med stadens triathleter. Är övertygad om att det inte var helt nyttig ny belastning, även om jag sprang mer förra hösten.  Så detta bräjk får bli slutet på säsongen helt enkelt, så tar vi nya tag i december och på det nya året.

 

Jag njuter fortfarande av förra söndagens "vårcykling", och är inte alls avis på denna söndagens solskenscykling. I veckan som kommer ska jag få fason på min vinterräcer, ett nytt vevparti behövs, sen är det bara att vajra på. Ska berätta mer om detta bygge när det är klart. Helt klart.

November är ju lite vakuum, mitt emellan liksom, när det gäller cykelträning i alla fall. Men igår var det väldigt mitt i. En högintesiv upplevelse, men med ganska lågintensiv cykling. Men om man packar ihop timmarna så blev det rätt många pedalvarv trampade ändå.  Hade i sann novemberanda inte bokat någon cykling alls denna helg, men Mäster Henrik hade påannonserat en tidig morgoncykling mot Tidaholm. Under vår o sommar är väl inte kl 7 så tidigt, men i november är det rätt mörkt en söndag. Jag vrängde benen över sängkanten strax före sex och det klara månljuset såg  lockande ut. En snabb check på tempen övertygade absolut.

 

 

Vi blev fem som rullade iväg från stan och vi plockade upp ryttare Rickard i Habo, sen bar det av uppåt Hökensås. Hälften tog svängen mot Tidaholm, vårt gäng slog vänster upp en brant grusväg upp på åsen och där uppe såg vi nog 10 mil rätt in över östergötland. Otroligt vackert. Här fanns en eldplats som man bara måste återbesöka med några famnar vedträn.

 

 

Vi genade på ännu fler grusvägar mot Habo kyrka, och väl där började det kännas lite mer positivt. Sparade dock på de sista krafterna i backarna, det är ju timmen hem från Habo kyrka upp till min egen träkyrka på Huskavarna berget. Att det gick vägen får man nog tacka medvinden för. Det blev 5 timmar cykel varav tre på oförlåtande grus, där det sällan rullar av sig självt. En enastående vacker tur som parkerar i minnet som en av de bättre.

 

 

Tack Henrik o Patrik för fina vägar. Och tack till Carlholt, Rickard och Bama som hade initierat denna tidiga tur; hoppas att det blev en lika vacker dag även i Tidaholm. Klart det blev.