Första distanspasset på tre, kanske fyra veckor. Var bara jag och Jern-henke som dök upp vid piren kl 9. Stans ny samlingspunkt för vinterdistans lördagar o söndagar. Vilade igår lördag för det kändes som jag kunde behöva det. Har gjort ngt pulshöjande alla dagar denna vecka, utom lördag då. Byggde hyllor i källaren i stället.

 

Vi rullade  på grusvägar runt Jönköping, Huskvarna o Tenhult, utan att korsa vårt eget spår en enda gång. Trillade så småningom  ur skogen vid Carlforsbruk, efter att ha genat över från just Tenhult och då hade ju inte jag långt hem till Jöransberg.

 

Tre komma fem timmar cykel, i mycket makligt tempo gjorde att inga svårare hungerkänslor inföll under turen. Inte direkt  efter heller. Det var väl bara backen upp till Skinnersdal där pulsen steg något - för mn del. Problemet med lite längre cykelturer om vintern är annars att hålla sig torr inifrån. Det fina regnet som strilade ner bekom oss inte nämnvärt. Men min jacka är väl något lite för tät, så att det blir kondens på insidan. Kanske ska unna mig en egen.... Den jag har nu, har jag ärvt av min fru. Hon är bättre på att köpa grejer en jag. Kanske kan låna hennes nya!!

 

Ett distanspass per helg vore bra att få till hela vintern, men två som elitmotionärerna, är nog bara att drömma om. Dubbelpasset på spinncykeln på fredagen gör att lördagen oftast känns vikt åt vila. Eller löpning. Men det är inte det sämsta.

 

 

Spring time comes.

När kölden lockade mindre och jag rekordsovit ända till klockan halv 8, så stod valet mellan att inte spinna eller spinna på hemmahojen jag köpte från Friskis för ....typ två år sedan. Har dock inte använt den mycket, förrän efter jag bröt handleden i somras. (Den var också utlånad ett halvår till en fotledsfrakturerad kompis.)

 

Tänkte att jag skulle kolla på en film samtidigt och riggade snabbt datorn med en fransk långsam film jag hittade i dvd-hyllan. Den var så seg att jag aldrig ändrade motståndet som var satt ganska tungt sedan jag spann för två veckor sedan. Ställde mig upp och drog sakta runt pedalerna och där blev jag stående en dryg timme. Som en riktigt seg klättring, långt ifrån att gå på max. Blev sakta svettig, med pulsen på behaglig nivå. väntade att filmen skulle gör samma.

 

När timmen gått körde jag några snabba attacker, fortfarande stående, och drev upp pulsen. Blev väl fyra ryck tror jag sen började resten av huset vakna. Så då klev jag av och pausade filmen. Kändes som rätt annorlunda belastning. Men som stadens triathlet-guru Christian Kirchberger sa någon gång: "det gäller att inte vänja kroppen vid något."  Får väl se det så.

 

Brukar ju känna på svänghjulets kant om det blivit ngt varmt av motståndet. Som den enda måttstocken på om jag tagit i. Klart värmerekord! Det var bara filmen som aldrig hettade till.

 

Skönt att förkylning släppt greppet, har tagit det medvetet lugnt i nästan två veckor. Får se om jag vågar mig till Strutsabacken och springa stavintervaller uppför i morgon. Det är ett gäng som brukar ägna sig åt detta på måndagar,  vi får se.

 

Adios.