Har du precis börjat med landsvägscykling och är skräckblandat förtjust inför Vätterrundan i juni, kan 30 mil kännas svårgreppat. Faktum är att även i proffskretsar är 30 mil långt. Tror bara det är Milano-Sanremo som är jämförbart (294 km).

Som jag skrivit innan, hemligheten ligger inte i att träna på att köra 30-milarundor, för det gör inte proffsen heller. Det magiska med VR för oss motionärer är att det räcker med att träna kortare distanser, men med lite högre intensitet, så funkar det ändå när du står där i Motala. Tro mig.

Se det som tre tiomila rundor, fast på samma dag. Kolla in banprofilen och sätt upp dina delmål! Skulle du kör moped runt Vättern, skulle du få stanna o tanka. Samma gäller på cykel. Alla behöver äta och dricka - även de tävlingsåkare som kör VR. Utan nya (snabba) kolhydrater tar kraften slut för alla efter ett tag, lite olika snabbt beroende på hur hårt man kör så klart.

Innan min första VR-start -07 hade jag aldrig kört längre än 15 mil. Så en bit efter Fagerhult på sjöns västsida, fick jag en känsla av trampa ut i ett svart hål. Tack o lov var det bara en känsla. Vi låg med i en fin klunga hela vägen upp till Karlsborg, där jag och min kompis Christoffer från Danmark "tankade" ljum blåbärsoppa som smakade hur gott som helst. Gör man fel kan man köra sig stum o tom på en 8-10 mil. Kör man klokt är 30 mil lugnt. Jag skulle nog säga att rumpan är en större begränsning än orken om man är nybörjare. Bra cykelbrallor o rätt position på sadeln är A och O.

Efter det där 15-mila loppet jag körde våren -07 (Göingerundan) var jag helt bedövad i underlivet ett par dagar efter, på grund av att jag satt för långt fram och inte hade tyngden på rumpans sittknotor. Dessutom åt jag för lite...

Vätterrundan innebär en annan stor fördel, du är aldrig ensam. Det finns alltid trygga ryggar i alla farter att lägga sig bakom och ta lä. Att köra i större klungor känns som att lyftas fram av en gudsvind - magiskt! I själva verket handlar det om att inte ta någon vind på näsan. Du susar fram på platten i 40-45 km utan att det kännns i benen. Tror det gör en 10-20 procents skillnad beroende på vilken hastighet du cyklar. Det gör att du orkar mycket längre och kan köra fortare än du trodde.

Bli därför inte rädd att du gått ut för hårt på väg ner mot Jönköping om snitthastigheten ligger högre än planerat. Det finns ingen anledning att inte åka fort när alla runt i kring gör det. Men ta inga tokförningar i täten om du inte vet att du klarar det. Då bränner du snabbt mycket krut. Har du pulsmätare är det lättare hålla koll på din ansträngningsnivå.
Och så glöm inte att småäta ur ryggfickorna hela tiden, vänta inte till depåerna. Då kan det vara för sent och du måste stoppa magen för full på en gång. 30-mil är långt, men det löser sig om du kör med huvudet lika mycket som med benen.

Ha det fint på vägen!

När så våren äntligen gör entré, drar jag på mig en förkylning - den första på snart ett och ett halvt år. Visst är jag hypokondriker, men jag brukar säga att det bästa med att börja konditionsidrotta, har varit att jag blivit kvitt massa småförkylningar i tid o tid. Sist jag var förkyld var veckan före jul 2008.

Jag har till och med cyklat bort min pollenallergi från ett år till ett annat. Den kom som en snorig lavett en aprildag 1995. Och den försvann 10 år senare då jag trappade upp cyklingen från pendlare till slavisk motionär.

Nu sitter jag och får den ena fina rapporten efter den andra från cykelkompisar om fina turer under helgen. Ett gäng gav sig ut på 20-milarunda i söndagens solsken. Tappert. Som sagt, har man tiden är det ju OK, men knappast en nödvändig förberedelse för att köra 30 mil i juni runt Vättern. Jag brukar nöja mig med 10-12 mil på helgen sen får man trappa upp intesiteten i stället.

Den här helgen ägnade jag åt lågintensivt trädgårsarbete i stället, med förhoppningen att tuppen i halsen skulle ge med sig till i går. Så skulle jag köra hårt igen i veckan. Men tuppen är kvar i halsen o nu flaxar hans släktingar i näsan i också. Skit. Annars var förra veckan rätt bra träningsmässigt, kändes som flåset började komma enklare.

Redan till helgen finns ett motionslopp i Ödeshög där man kan pröva om farten finns i kroppen, kanske lite tidigt, men nyttigt. När det är många som vill köra fort går det fort också. Att köra lopp är bra träning för fart och vana att köra i klunga. Det finns alltid grupper som kan och vill kör i samma fart som du.

Kolla på www.scfmotion.se/kalender för att hitta lopp nära dig. Innan Vättern finns hur mycket som helst att välja på.

Nu ska jag fixa lite föda till mig o kidsen. Småplättar med rivna morrötter.

Oavsett vilken ambition du har, oavsett vilken tid du siktar på runt sjön, så är det inte så många veckor kvar att spela med innan Vätternrundan nu. Det gäller att klämma in så mycket cykel som möjligt nu. Helt enkelt att stuva in en bit till i livspusslet. Men gör det smart, du behöver inte köra tiomilarundor var och varannan dag. Vem hinner med det, om man inte är elitcyklist?

Cykla så ofta du kan till och från jobbet, ta en runda med någon extramil, och kör så hårt det går med lite intervall-karaktär, allt efter hur vägen ser ut. Själv kör jag alltid på hårt i uppförsbackarna så att pulsen slår i taket och ”ångloksflåset” inträder. Kontinuitet är viktigare kvantitet – även när det gäller VR och 30 mil. Långrundan tar du på helgen, 3-4 timmar. Det är de korta hårda passen som tränar hjärtat, kroppens viktigaste muskel när det gäller all konditionsidrott.

 

Själv ser jag mig som ganska seriös cykelmotionär, som försöker hålla i gång hela året, utan att parkera cykeln nån längre tid. Men utan att rasera familjelivet. Samtidigt är jag inte den som mäter, räknar, väger allt som har med cykeln att göra. Ingen hastighetsmätare alltså, heller ingen pulsmätare. Jag håller i runda slängar reda på hur många timmar och mil jag cyklat i veckan, då räcker det med klocka. Sen kör jag hårda veckor och lugna veckor. Känner jag mig sliten, tar jag en vilodag även om det är sol en lördag förmiddag. Allt mätande skulle bara stressa mig.

 

Hela april blir nog en hård vecka eftersom säsongen började sent. Vi hörs igen, det finns mycket att prata om när det gäller cykel och Vätternrundan.

Vinterrekord…

Tittade fel på termometern i morse, trodde att det bara var -9° – värmebölja alltså!! Cyklade två timmar tidigt på morgonen för att fira min egen födelsedag som infaller i övermorgon. Känns osannolikt kallt på väg mot Bankeryd. Kör uppför Trånghallabacken och runt i villakvarteren. Väl hemma är det nästan -15°…. Troligtvis stod det -19°, fast jag missade ettan. Nytt vinterrekord i så fall….

Övriga vinterrekord är att det är många år sedan jag cyklat så lite ute som i år. Å andra sidan första året med spinnig inomhus på Friskis. Får se vad det kan ge.

Lördag 6 mars

Cykling är vackert… och kallt.

Knarrig snö och fortfarande runt 10 minus. Jag rullade iväg klockan strax efter sju på mtb:n med grövsta däcken. Sol. Styrde ut mot Kaxholmen på höjderna ovanför Huskvarna och Vättern. Bra plogat.

Vänder och kör vanliga vägen in mot Jönköping cykelvägen. Här ska man alltså dundra fram om drygt tre månader på väg runt sjön. Fötterna domnar, jag springer uppför de sista 100 metrarna innan det bär utför igen in mot Huskvarna. Värmen kommer åter i tårna.

Möter den alltid glade Henrik Johansson ”adjunkten” som aldrig ställer in ett lördagspass. Kör uppför mot Tenhult. Det går lugnt och sansat – för Henrik – men jag får bita ihop för att komma över sista krönet. Det känns att jag suttit på Friskis spinningcykel hela januari och februari, istället för att vara ”un plugged” ute. På väg upp på Höglandet biter kölden i ordenligt. Väääääldigt mycket kallare hähähär.

 

Efter knappt två timar är vi tillbaka i Jönköping och möter upp med cykelklubbarna som kör vinterträning alla lördagar kl 10 från Kinnarps Arena (HV:s hemmarink). Inte så många tappra i dag. Bestämmer mig för att rulla hem till familjen, med knappa tre timmar i benen, trots att solen nu börjar göra nytta. Alltid en start på vårsäsongen.

 

Måndag 8 mars

Vart tog du vägen?

Min vintercykling har mer eller mindre frusit inne detta år. Av minst två orsaker. Den ena är väl inte så svår att luska ut – kylan. Den andra beror på att jag inte längre cykelpendlar varje dag mellan Huskvarna och Jönköping.

Inte så långt kan man tycka men tillräckligt för att köra pulsen i taket två gånger om dagen. Att på hemvägen dessutom få sätta gaffeln i en backe som skrämt mången cyklist genom tiderna – Hakarpsbacken, alias Södra Klevaliden – har gett en bra grundkondis genom åren. Sedan ett knappt år jobbar jag mycket hemifrån.

Snön spelar inte mig någon roll, men när det är under -10° så är det marigt att hålla värmen på hojen. Värst är det för fötterna för min del, trots Shimano-pjäxor med tjockaste neopren-överdrag.

Körde lunchspinning på Friskis idag i stället, malde på tungt i takt till musiken, men hoppade över de flesta av ledarens många stående intervaller i position ”2”. Ställer mig bara upp för att mjölka syran ur benen. Kändes gott att svettas igen.

 

Onsdag 10 mars

Jag och Christoffer Jensen, min dansk-svenske kompis från gymnasietiden, har bokat det sista med resan till Nice i slutet av månaden. 5 dagars cykling bland bergen och hav, ska väl få igång oss, men känner jag Christoffer rätt så är han redan disciplinerat stark. Varmare i Köpenhamn…

Det ska bli en lågbudgetresa – totalt ca 5000 kr verkar hålla.

Det var Christoffer som lurade in mig på att cykla Vätterrundan för tre år sedan. Han har cyklat seriöst så länge vi har känt varandra. En bra läromästare som gjorde första rundan till en behaglig upplevelse. Trots att jag cyklade på en hybrid. Det hänger inte på cykeln, bara hjärtat är gott och stort, så går det galant.

 

Torsdag 11 mars

Dags att sparka av sig snötäcket på rikitgt

Körde ett långt lunchpass idag på vinterhojen upp mot Gränna på småvägar. Mycket is och snö fortfarande på vägen. Racercykel är inte att tänka på. Det är inte långt kvar till Nice-resan, måste få till några långpass innan dess. Står på ordentligt i alla backar.

Hemvägen går på känd VR-väg: Gränna-Ölmstad-Skärstad-Kaxholmen. Tankar vatten och köper choklad i Ölmstad. Benen sega, längtar efter lunch…

Totalt ca 9 mil

 

Onsdag 17 mars

Nytt lunchpass.

Mindre is för varje dag. Körde i måndags också. Har lagt ner spinningen för tillfället, har fått för mig att jag ska flåsa i mig någon elak bacill inne i den varma trängseln. Not Nice! Körde bara runt sjöarna Bunn och Ören sydost om Gränna. Ca 6-7 mil totalt. Har ingen mätare.

Idag bestämde sig Søren, dansk-kompis nr 2, att följa med på resan. Plats finns i lägenheten, förhoppningsvis också på SAS-planet. Bara dom inte pratar dansk hela veckan... Søren bor i Jönköping, så vi cyklar ofta samman, men inte på vintern. Søren trivs bäst i solen.

 

Lördag 20 mars

Skaffa cykelkompisar!!!

Det bästa rådet jag kan ge till alla som vill komma igång och träna cykel, inför Vätterrundan eller av andra skäl, skaffa cykelkompisar. Av den enkla anledningen att det ger så mycket mer. Bättre träning, roligare snack på rundorna, samtidigt som man lär sig väldigt mycket om landsvägscykling. Hör med cykelklubbarna på din ort om de inte har någon motionssektion. Eller hör med din lokala butik, dom brukar veta var cyklister samlas för att cykla längre turer. Och gör det nu, för i maj är det för sent.

Mina cykelkompisar för dagen utgjordes av stadens triathleter, tappra gossar som de flesta kör hela vintern. Även Søren dök upp, trots vädret. Han börjar väl få lite Nice-panik också, även om han är spinningledare på Friskis och kör väl besökta intensivpass på onsdagskvällar (som jag aldrig hinner gå på) plus löpning och skidåkning.

 

Fredag 26 mars

Panikvecka!!

Jag jobbar som sagt som frilansskribent, främst med reklam i olika medier. När man ska vara borta en vecka brukar det inte bara vara grejer som ska göras klart, det brukar bli massa panikgrejer som dyker upp från ingenstans. Så även denna vecka. Tre av mina uppdragsgivare tror att dom har min odelade uppmärksamhet. Och det har dom också, med tre barn har man ju finslipat simultankapaciteten in extenso.

I onsdags gjorde jag ett reportage till tidningen Sportfack om evenemang i butik. Jag besökte Team Sportia som hade specialkväll på temat Vätternrundan. Kvällen börjar med en cykeltur med Roberto Vacchio och några proffs från Team cykelcity. Sedan blir det korta föreläsningar om kost, cyklar, träning och kläder. Roberto snackar personligt om allt, som vanligt. Stort intresse.

Idag fredag har jag provpackat cykeln i den enorma resväskan som ska ta hojen till Nice. Bara den går att stänga också…. verkar funka.

Denna veckan har jag cyklat ett längre lunchpass och två korta backpass i kvarteren runt huset där vi bor i Huskvarna. Inget på racern, alldeles för mycket grus överallt. Det får bli premiär i bortabackar. Imorgon bär det av, först med buss till Köpenhamn, sedan flyg söndag morgon.

Återkommer med resereportage.

 

Very Nice!

Söndagen 28 mars trodde vi oss landa mitt i sommarvärmen i södra Frankrike, solen skenade, men temperaturen utanför SAS-planet visade sig inte vara mer än 11°. Plus i alla fall...

Var detta en nitlott för säsongsupptakt i slutet av mars? Det borde inte vara så. Palmerna vajade ju förföriskt, men vi behöll tjocktröjan på en stund till.

Min danske kompis (nr 1) Christoffer Jensen o jag bestämde redan tidigt i höstas att v.13 skulle vikas för cykling. Att det blev Nice bestämdes för bara tre veckor sedan.

Vad har då Nice att erbjuda cyklister? Den som kan sin Europakarta vet ju att Alperna svänger som en falukorv, från norra Jugoslavien (finns kvar på min karta) och dyker rätt ner i medelhavet i sydöstra Frankrike. Precis där ligger Nice. Alpes de Maritime stod till och med på bussen som tog oss till lägenheten i Haute de Cagnes. Med foten i havet såg man de snöklädda topparna ovanför vår gamla medeltida by, som kröntes av en gammal borg. Som om Gamla stan legat på Taberg, fast med Kalmar slott på toppen. Övrig bebyggelse runt Nice var annars rätt ful, med charmlösa lägenhetskomplex som får vårt eget miljonprogram att kännas spänstigt inspirerande. Vår lägenhet var inte mer än 35 kvadrat, men charmig i kubik. Søren Johansen (dansk nr 2) som hoppat på planet sent fick den något obekväma bäddsoffan.

Dag 1. Fastande körning
Strax efter lunchtid gränslade vi vår nymonterade sadeldjur och begav oss ut för att känna på terrängen, och för att hitta något att äta. Men precis runt kröken stötte vi på vägskylten som pekade uppåt mot Col de Vence, där näst sista etappen på Paris -Nice avgjordes i år. Vad välja?

Sista matbiten petade jag i mig halv sju i Köpenhamn, vilket ju är perfekt uppladdning för bergskörning
Varken Christoffer eller Søren tycktes beröras av detta, och ca 2 km från toppen rullade de lätt ifrån mig o mina sura ben och snurriga skalle. Att jag aldrig lär mig... Tryckte i mig två mini Snickers på toppen och halv flaska vatten innan nedfärden började i en bedårande vacker dalgång tillbaka till Nice norrifrån. Från vilket håll det klämde detta berg på tävlingen vet jag inte. Någon???

Knappa 1000 möh låter ju inte så mycket, men börjar man från noll så blir det ju en del i en klättring. Tror det blev ca 7-8 mil innan kvällningen och innan vi hittat en öppen mataffär.
Veckan skulle visa hur olika förbränningsmotorer vi har, Søren gick o smååt nötter, ägg och annat nyttigt morgon o kväll, medan Christoffer kan cykla en hel dag på en flaska vatten och en nätt omelett. Själv får jag knapra i mig så mycket som går hela tiden.

Dag 2. Tävlingsetapp
Nu fortsatte vi på tävlingsspåret och Christoffer hade nosat upp 15-milsrundan som utgör avslutning på Paris-Nice. Mot bergen alltså: först på den raka platta vägen utmed det deltaliknande flodområdet norrut, perfekt tempoträning i ca tre mil. Där bergen stryper flod o väg bar det av på slingrande vägar utmed Vesubies porlande vatten. Det började sakta bli brantare och vildare i terrängen och framme i lilla staden Lantosque började klättringen på en liten väg men ändå välhållen. Solen värmde gott på uppvägen, men på andra sidan möttes vi av molnigare väder. Jacka på.

Tror att passet låg strax över 1000 möh, men ingen snö på marken. Dags för lunch. Nästan ända nere vid havet igen, bar det av uppåt öster ut, mot Monaco. Upp på den övre kustvägen där Grace Kelly körde ihjäl sig. En rejäl stigning det också, på trötta ben. Vi hann få en skymt av Augustus minnesmärke i byn Turbie. Han var alltså här 2000 år före oss. Sedan kastade vi oss ut på vägen ner mot Nice. Søren stod på friskt och sparade sitt bromsgummi. Alla tre var förvånade över hur mycket utför det blev varje gång efter en klättring. "Har vi verkligen kört så mycket uppför". Man glömmer fort...

Vi gled på strandpromenaden hem och kunde konstatera att havet verkligen är Asurblått vid Cote d´Azur.

Dag 3. Återhämtning.
Turisttur till Monaco på den nedre kustvägen - på cykel förstås! Kollade schyssta villor i Cap Ferrat, njöt av havet och det tilltagande regnet. I Monaco tog vi en kort tur på racerbanan och kollade in de groteska båtarna i hamnen innan lunch-pizzan räddade oss undan regnet. En tanke var att rulla bort till Italienska gränsen, men regnet blev bara värre. Även Casinot fick vänta. Våra lyckohjul vände hemåt och i Nice möttes vi av en riktig åskskur som fick marken att koka. Men därefter sol på balkongen - Søren såg sin chans.
ca 7-8mil totalt.

Dag 4. Mer berg
Denna tur började i lummiga skogar i den lilla ån Loups dalgång, som ligger nordväst från Nice, ju högre vi kom desto vildare natur o större vattenfall. Efter två timmar var det dags för fika i sömnigt vacker vintersportby - Greoliers tror jag den hette. Knappast högsäsong. Klättringen fortsatte upp på en högplatå där vi mötte barsk västanvind. Innan vi tog sista svängen upp till Col de Blaine åt vi lite smått o gott ur matpåsen. Knappa 1500 möh innebar snö på marken men torr väg. På toppen vände vi och tog oss tillbaka söderut på nya vägar och passerade parfym-staden Grasse, där det luktade gott från varenda industribyggnad vi passerade. Med lite pizza och glass i magen var vi hemma lagom till kvällsmaten. Ännu en dag med 5-6 timmar i sadeln och ca 14 mil på mätaren. Nyttigt, och ovant så här års. Dagen bjöd också Christoffer på resans enda punktering.

Dag 5. Lugnt
Søren kände sig sliten och tyckte vi skulle ta det lugnt, därför dök vi in i första bästa berg hemikring och åkte på upptäcktsfärd. Men efter ett par timmar var vi i högform igen, och det här blev nog den finaste dagen, flest backar, goast glass o kaffe, och vackraste bergsbyarna.

Christoffer och jag lekte Cavendich till varje byskylt under dagen. Han vann lätt de flesta racen, med mest mil i knäna.

Höjdpunkten var byn Utelle, där livet verkat stått still en så där 1000 år.
Nerfarten blev också minnesvärd på en väg full av grus, små o stora stenar. Att vi inte punkterade var väl ett mirakel, brant var det också vilket gjorde händerna krampiga av allt bromsande.

La Tour blev sista bergsbyn för bestigning innan vi slingrade oss ner till floden Tinées dalgång. Tempo hem på platten söderut mot Nice. Denna gång på en perfekt cykelväg, istället för på stora vägen.

Sammanfattning:
Det var rätt slitna pågar som satte sig på flyget hem, slitna i benen, men med ett inre leende. Det här vill vi göra om - på andra vägar, och kanske i ett annat land.
Det man kommer sakna mest här hemma är nog att de tyngre trafikanterna är otroligt hänsynsfulla i Frankrike. Ovant.

 

Lördag 10 april

Premiär

Mötte upp lördagsgänget utanför Kinnarps Arena kl 8. (HV:s hemmaplan)  Premiär på racern här på fädernesjorden. Men långkallingarna är samma som tidigare i vinter – ylleunderställ från Stadium, mkt prisvärt.

Kände mig seg i benen direkt, fick slita uppför och hade svårt att hänga med i kantvinden som blåste från nordväst. Adjunkten, alias Henrik, anförde klungan på ca 10 man, uppför och nedför. Sov dåligt i natt och körde ett kort hårt eget pass i går. Kanske är det därefter benen känns sega.