Hur långt är 30 mil på hojen?
Har du precis börjat med landsvägscykling och är skräckblandat förtjust inför Vätterrundan i juni, kan 30 mil kännas svårgreppat. Faktum är att även i proffskretsar är 30 mil långt. Tror bara det är Milano-Sanremo som är jämförbart (294 km).
Som jag skrivit innan, hemligheten ligger inte i att träna på att köra 30-milarundor, för det gör inte proffsen heller. Det magiska med VR för oss motionärer är att det räcker med att träna kortare distanser, men med lite högre intensitet, så funkar det ändå när du står där i Motala. Tro mig.
Se det som tre tiomila rundor, fast på samma dag. Kolla in banprofilen och sätt upp dina delmål! Skulle du kör moped runt Vättern, skulle du få stanna o tanka. Samma gäller på cykel. Alla behöver äta och dricka - även de tävlingsåkare som kör VR. Utan nya (snabba) kolhydrater tar kraften slut för alla efter ett tag, lite olika snabbt beroende på hur hårt man kör så klart.
Innan min första VR-start -07 hade jag aldrig kört längre än 15 mil. Så en bit efter Fagerhult på sjöns västsida, fick jag en känsla av trampa ut i ett svart hål. Tack o lov var det bara en känsla. Vi låg med i en fin klunga hela vägen upp till Karlsborg, där jag och min kompis Christoffer från Danmark "tankade" ljum blåbärsoppa som smakade hur gott som helst. Gör man fel kan man köra sig stum o tom på en 8-10 mil. Kör man klokt är 30 mil lugnt. Jag skulle nog säga att rumpan är en större begränsning än orken om man är nybörjare. Bra cykelbrallor o rätt position på sadeln är A och O.
Efter det där 15-mila loppet jag körde våren -07 (Göingerundan) var jag helt bedövad i underlivet ett par dagar efter, på grund av att jag satt för långt fram och inte hade tyngden på rumpans sittknotor. Dessutom åt jag för lite...
Vätterrundan innebär en annan stor fördel, du är aldrig ensam. Det finns alltid trygga ryggar i alla farter att lägga sig bakom och ta lä. Att köra i större klungor känns som att lyftas fram av en gudsvind - magiskt! I själva verket handlar det om att inte ta någon vind på näsan. Du susar fram på platten i 40-45 km utan att det kännns i benen. Tror det gör en 10-20 procents skillnad beroende på vilken hastighet du cyklar. Det gör att du orkar mycket längre och kan köra fortare än du trodde.
Bli därför inte rädd att du gått ut för hårt på väg ner mot Jönköping om snitthastigheten ligger högre än planerat. Det finns ingen anledning att inte åka fort när alla runt i kring gör det. Men ta inga tokförningar i täten om du inte vet att du klarar det. Då bränner du snabbt mycket krut. Har du pulsmätare är det lättare hålla koll på din ansträngningsnivå.
Och så glöm inte att småäta ur ryggfickorna hela tiden, vänta inte till depåerna. Då kan det vara för sent och du måste stoppa magen för full på en gång. 30-mil är långt, men det löser sig om du kör med huvudet lika mycket som med benen.
Ha det fint på vägen!
Som jag skrivit innan, hemligheten ligger inte i att träna på att köra 30-milarundor, för det gör inte proffsen heller. Det magiska med VR för oss motionärer är att det räcker med att träna kortare distanser, men med lite högre intensitet, så funkar det ändå när du står där i Motala. Tro mig.
Se det som tre tiomila rundor, fast på samma dag. Kolla in banprofilen och sätt upp dina delmål! Skulle du kör moped runt Vättern, skulle du få stanna o tanka. Samma gäller på cykel. Alla behöver äta och dricka - även de tävlingsåkare som kör VR. Utan nya (snabba) kolhydrater tar kraften slut för alla efter ett tag, lite olika snabbt beroende på hur hårt man kör så klart.
Innan min första VR-start -07 hade jag aldrig kört längre än 15 mil. Så en bit efter Fagerhult på sjöns västsida, fick jag en känsla av trampa ut i ett svart hål. Tack o lov var det bara en känsla. Vi låg med i en fin klunga hela vägen upp till Karlsborg, där jag och min kompis Christoffer från Danmark "tankade" ljum blåbärsoppa som smakade hur gott som helst. Gör man fel kan man köra sig stum o tom på en 8-10 mil. Kör man klokt är 30 mil lugnt. Jag skulle nog säga att rumpan är en större begränsning än orken om man är nybörjare. Bra cykelbrallor o rätt position på sadeln är A och O.
Efter det där 15-mila loppet jag körde våren -07 (Göingerundan) var jag helt bedövad i underlivet ett par dagar efter, på grund av att jag satt för långt fram och inte hade tyngden på rumpans sittknotor. Dessutom åt jag för lite...
Vätterrundan innebär en annan stor fördel, du är aldrig ensam. Det finns alltid trygga ryggar i alla farter att lägga sig bakom och ta lä. Att köra i större klungor känns som att lyftas fram av en gudsvind - magiskt! I själva verket handlar det om att inte ta någon vind på näsan. Du susar fram på platten i 40-45 km utan att det kännns i benen. Tror det gör en 10-20 procents skillnad beroende på vilken hastighet du cyklar. Det gör att du orkar mycket längre och kan köra fortare än du trodde.
Bli därför inte rädd att du gått ut för hårt på väg ner mot Jönköping om snitthastigheten ligger högre än planerat. Det finns ingen anledning att inte åka fort när alla runt i kring gör det. Men ta inga tokförningar i täten om du inte vet att du klarar det. Då bränner du snabbt mycket krut. Har du pulsmätare är det lättare hålla koll på din ansträngningsnivå.
Och så glöm inte att småäta ur ryggfickorna hela tiden, vänta inte till depåerna. Då kan det vara för sent och du måste stoppa magen för full på en gång. 30-mil är långt, men det löser sig om du kör med huvudet lika mycket som med benen.
Ha det fint på vägen!
2010-04-29
0 KOMMENTARER