I dagens Jönköpings-Posten står det om den "exklusiva skaran" i snabbgrupperna som fick förmånen att åka på tomma vägar hur fort dom ville.

Och detta skulle kunna vara berättelsen om hur vi klarade drömgränsen (i alla fall för motionärer) under 8 timmar på Vätterrundan. Hur allt funkade perfekt, vilket flyt vi hade, hur väl förberedda vi var, hur lagmaskineriet samkkörde. Men det var ingen exklusiv gräddfil vi åkte i, alla fick slita djuriskt.

Jo, viss klarade vi det, nästan alla i Bitwise kom in på 7.56, två ännu snabbare under 7.30, och några halkade över, men slog ändå sina personliga rekord med marginal.

Men egentligen blev inget som det var tänkt, åtminstone inte för min del. Jo, det blev faktiskt så spännande som jag trodde. Så nära en tävling med gemensam start man kan komma. 600 startande inom 20 minuter och de allra snabbaste mot slutet. Men inte exklusivt.

Vi kom i väg bra och stretade på i svår motvind tillsammans med Hisingens CK, höll undan fram till Gränna ungefär innan de riktigt snabba kom i kapp. Då var det bara att hänga på, men det slet i motvinden kände jag i benen. Strax innan Kaxholmen skulle en bil köra om klungan (en av mycket få under dagen tack o lov) och fick möte. Vad göra? Svänga rätt in klungan så klart. Det krasade dyra karbonhjul överallt precis framför mig; jag gjorde mig redo för att lägga mig i högen av cyklar, när det plötsligt uppenbarar sig en väg genom detta inferno och jag lyckas ta mig förbi helskinnad. Mirakel. De flesta Bitwisare fanns framför, såklart. Men Jenny o Fredrik bakom mig, tydligen. Jenny åkte in i vägräcket ordentligt, men fortsatte. Fredrik Mouchard klarade sig.

Själv försökte jag komma i kapp klungan tillsammans med några fler som klarat kraschen. Helt i onödan, för det fanns snabba grupper bakom som kunde hjälpa till att täppa. En stor taktisk miss från mig. Framme i Kaxholmsbacken var jag helt slut och nästan i fatt, men bara nästan. Och då kom snabbhanarna igen, och jag körde jämt med dem uppför. Men det slet. Genom Jönköping kunde jag inte hänga med utan krampen kom i vänster vad o lår. Lite tidigt när man har nästan 20 mil kvar...



Tänkte att jag kör upp till vår depå i Bankeryd o ser om de andra är kvar. Det var dom, utom några som hängt på de snabba. Jenny kom in strax efter mig ganska chockad efter sin krasch i räcket o hade svårt att andas, men hon fortsatte ändå (hon är av stål den damen). Pausen blev alldeles för kort för mig, men vi rullade iväg. Kände direkt att det inte gick att hänga med, utan ropade att jag släpper. Där trodde jag att VR var slut för min del. Alla klockor har stannat, alla bussar har gått - du är ute ur spelet. (citat MAD:s Götebörsen 1979)

Tillsammans med en annan Jönköpingbo som jag inte kan namnet på stannade jag o stretchade mina ömma ben, såg några strövisa åkare komma. Men inte en klunga i sikte. Bara sistabilen som samlade upp startande från de tidigare timmarna. Men han sa att vi fick klara oss jälva eftersom vi var i snabbgrupperna. Skönt.... men hur?

Pausade nog i tio minuter när det kom en liten tapper skara på 10-12 pers och vi hängde på bakom först. Perfekt tempo för mina ben. Det var bara fyra som drog, men de behöve hjälp och vi sänkte farten något och alla kunde bidra. Och alla gjorde sig redo för att detta var vårt tåg mot mål  -  17 mil bort...

Men som när det gäller VR så händer det alltid något spännande. Helt överraskande kom det en obekant sub-8 grupp o körde i fatt oss, och nu var jag redo att hänga med igen efter att ha slukat lite sportdryck och knaprat de egna barsen o två bananer. Tänkte att om jag kunde hänga på till Hjo åtminstone, skulle det vara bra - o det gick. Till Karlsborg, faktiskt ännu bättre. Drog gjorde jag inte, såg till att ligga bakom en stor rygg hela tiden. Tänjde på vänster vad hela tiden o trampade med högern så mycket det gick. Krampvärken kvar, men kraften tillbaka - konstigt, men det går på cykel.

Efter Karlsborg började mitt dricka att tryta o vi  skulle ju ha en snabbdepå här för påfyllnig, men det var inte o tänka på för min del. Däremot närde jag hoppet att min kompisar kunde vara kvar där. Vi hade rullat på bra nu. Inte. Men någon mil senare körde vi in i skocken blå-vita - ett kärt återseende och jag visst att jag hade vatten om det behövdes. Självklart hängde de på, och nu började de bli spännande igen. Tror inte att de räknat med denna buss heller. Hoppet tändes nog om att det skulle kunna funka. Vi blev mer aktiva i klungan och upp mot Aspabruk så var det vi som tog det mesta jobbet, och själv började jag känna mig som mitt gamla jag igen.

När vi körde den smala vägen över norra änden spelade jag ut mitt sista kort. En 25 cl Black Coca-cola som jag köpte i Frankrike för 4 år sedan, men som blivit kvar i kylskåpet. Hade den i fickan från start. Inte tappa den nu. Tog halva i en skummande klunk - och den direkta effekten var att jag kände mig otroligt glad.

Placebo-effekten måste varit gigantisk i detta skede. För nu var det bara en sak som gällde - under 8h. Och vi hade minutrarna på vår sida detta år, det visste vi. Inte tappa något hjul, täppa luckor och dra själv. Det var många som hjälpte till nu. För min del var det på tiden, jag som snikåkt på hela västsidan. Skäms! Men jag försökte betala till dem jag skyldig vore.

Sista fyra milen är långa, men det gick bra genom skogarna runt Medevi och Heidenstams Öfralid. Och vansinnigt fort på de små vägarna. Tack o lov hade den sydliga motvinden mojnat sedan morgonen.

När man svänger ut på rakan mot Motala är det en befrielse, då är det bara att ösa på. Men inne i Motala är det knixigt, så vi tog det lugnt där. Vore retligt att springa in i mål med cykeln om halsen o missa tiden. Eller ännu värre...

Heeeeeela 4 minuter till godo detta år. Förra året 4 för sent. Ironiskt. Otroligt kul att se så många i mål. Jenny måste tillhöra svensk damelit, fast hon inte vet om det. Fullfölja efter den smällen i räcket - imponerande. Näst snabbaste tjej för året.
Lite synd att Fredrik M inte kom med klungan. Han hade släppt vår grupp senare än jag , men hängde på när jag kom i kapp ensam i min nya grupp. Men sen kroknat igen och inte kunnat följa. Han hade oturen att var lite för stark, men ändå inte. Jag dog tidigt och fick chansen att uppstå från Hades dödsrike. Han gjorde ändå sin snabbaste runda, hoppas han är nöjd ändå.

Själv är jag tacksamt glad för att det gick. Jag var mycket stoltare förra året, för då var jag med i lagarbetet mycket bättre hela vägen. Formen lite sämre i år, och lite högre tempo + den taktiska missen innan Kaxholmen, gjorde att benen inte höll. Marginalerna är små i den här farten.

Halvofficiella resultat finns på denna länk: http://users.student.lth.se/c03cho/

Stolt också över min fru (t.v.) o hennes speeeeedsisters som gjorde det under 12 timmar på första rundan.



Vätternrundan är ett drama i många akter som innehåller det mesta: spänning, tragik och gädje. Jag fick chansen att uppleva allt. Knappt ett år kvar till nästa runda. Härligt.

Fakta mat o dryck
4 liter vatten/sportdryck/Blake-Coke (för lite)
6 bananer
15 egengjorda små energybars (smälter perfekt i munnen)
1 snickers (för torrt i munnen)
1 köpebar (för torrt i munnen)
1 gel (fy va äckligt, första gången, aldrig mer)