Har alltid varit barnsligt glad i att åka fort på alla mina leksaker. I dag tog jag en tur på mtb:n på lunchen när jag ändå skulle hämta bilen som Malin kört till stationen redan halv 6 i morse. (Så här års måste man ta alla chanser att cykla.)
Det gick ju inte så fort ibörjan förstås, när jag knaprade mig upp på en för mig helt ny stig från sydost, upp på Bondberget, som ligger mitt emellan Jönköping o Huskvarna.


Väl på toppen finns det nästan hur mycket stig som helst att välja på - kuperade, tekniska, snabba och en del till och med fixade med lite grus mitt inne i skogen för att underlätta för dem som springer de olika spåren. Nu vet jag alltså varför kommunen inte hinner ta bort gruset på cykelbanorna... dom lägger grus i skogen istället.  Kanske kunde de sopa först, så slapp de flytta gruset så långt.

Har utrustat mtb:n med en stel kolfibergaffel som funkar hur bra som helst  även när det är stökigt. När det började gå utför hemåt, kom det där inre leendet som bara fart kan föda. Känner igen det från både skate- och snowboard, och på cykeln kan man få hur mycket som helst av denna vara. Kontroll, men ändå lite farligt (eller kanske mycket farligt). Har faktiskt vunnit en störtloppstävling i Sverige-cupen på skateboard ner för samma berg, fast på någon av cykelvägarna då. Tror det var 1989... Ränderna sitter i - ha ha, men man visar dem inte varje dag...

Cirka 1,5 timmars intensiv cykel med många maxbelastningar i olika längd - bra träning och kontrast till söndagens 4-timmarspass. Men framförallt väääääldigt kul.

Mer tid fanns inte i dag (o knappt det), men den bästa träning är den som blir gjord. Även under en timme går det att få ut något, även av cykling, men man får ta i lite och göra det ofta.

Hjärtat är en lättränad muskel som sällan säger ifrån av träningsvärk...