Brukar alltid åma mig över mina gamla dåliga knän. Lösa benbitar, fransig menisk, krask o kras. Bara några timmars stadspromenerande brukar sätta sina spår som fyllda balonger.

Samtidgt brukar jag hylla cyklingen som man kan ösa på med nästan hur mycket som helt utan att det sliter på just knäna.

Att då regelbundet börja springa vid 45 års ålder var ett klart vågspel, men tusan, det funkar. December, januari och februari har det sprungits minst tre pass i veckan, och knäna har aldrig mått så bra. Brosk, benpipor, senor och annat kött behövde väl helt enkelt stimuleras lite. Sen är det ju otrligt gött att få svettas ordentligt även om det är 5 minus eller 15... som förra söndagen

Kanske till och med går att skataboarda hårt med dem till våren? Att hoppa, flyga, springa ner fart på asfalt och betong, i dåliga skor, ja det var så det började en gång, knäproblemen.

Drömmer om våren.

I dag lördag 25 feb, frågan e om jag ska springa en runda nu kl 7 innan huset vaknar. Sprang förra söndagen, i måndags och sen spinning tis-, ons-, fredag. Igår klämde jag faktiskt in tre pass som ledare, eftersom det var folk sjuka i Huskvarna. Två på raken innan lunch, sen fyra timmar o två maxburgare senare var jag på det igen. Pulsen var nog inte nere under 70 där emellan.... Men det sista, blev det bästa passet. För egen del...

Vad motionärerna tycker vet jag inte. Får mycket beröm för mitt låtval av de vanliga motionärerna. De mest inbitna spinnördarna saknar nog lite tempo och ståcykling. Men jag cyklar som jag vill och  Friskis e för alla.

Spinga eller inte springa, var frågan?