Det optimala träningslivet finns inte. En timme sent mötte jag solen kl 10, efter att ha fixat iväg sonen på basketträning. Tänkte slå ihjäl ca två timmar tills det var dags att hämta honom igen. Drog norr ut mot Kaxholmen och såg färska cykelspår i väg/saltdammet. Men inga cyklister. Visste dock att ett större gäng troligen cyklat häråt med start kl 9 från Jönköping. Någonstans borde jag möta dem.

 

Drog på ut mot Skärstad och då siktade jag en gul väst på mycket långt håll, men jag gnetade mig ifatt. Som väntat var det "De trötta hararna" som var på väg till Gränna glasbruk för fikastopp. Jag hängde med där men snek inte på ngn bulle utan nöjde mig med vindkylt vatten. Deras långsammare grupp fick några minuters försprång och vi snicksnackade lite till, sedan bar det av hemåt. Men redan efter ngn kilometer fick vi punka. Osolidariskt betämde jag mig för att mata på hemåt ensam i den skeva motvinden. Och det dröjde ända tills Kaxholmen innan jag kom ifatt den långsammare gruppen.

 

 

Det blev lite kortare än planerat, men ändå längre än ett kort pass. Två timmar tempo helt enkelt. Benen är vakna, men det kommer bli en tuff vår att få dem riktigt fintrimmade, det är helt klart. Men det finns chans. Frågan är vad det kommer kosta?

 

Imorgon åker jag till Crescent-fabriken i Varberg för att se om vi kan fortsätta samarbetet med bloggande och andra cykelrelaterade uppdrag. Min nya Crescent-racer från i höstas funkar utmärkt, men fick tillbaka den gamla-gamla slitna sadeln igen från den förra. Kändes skönt.