Dammolnen har lagt sig efter Vätterrundan och livet börjar återgå till det normala, dvs jobb o cykel i lagom blandning, fast mest jobb denna veckan. Lite hysteriskt med sista slitet innan semestern, då allt ska vara klart innan augustis igångdrag.

 

Början av veckan smolkades lite av att alla tydligen inte var så nöjda med vår sub-9-cykling runt Vättern förra lördagen. I mina ögon gjorde vi ett mycket taktiskt lopp. Det perfekta loppet runt vättern finns nog inte, för det blir aldrig som man tänkt sig. I det här fallet var det den stygga motvinden ner till Jönköping som var tvungen att tacklas.

 

Vi valde att samarbeta solidariskt med Norrlandsklungan och Lunedi från Lund, och tog oss till Jönköping utan att ha tappat speciellt mycket tid enligt tidplanen, och UTAN att ha slitit oss själva i stycken. Visst det var lite ryckigt längst bak i klungan. Men de förningar jag tog, när vi var framme, sved duktigt i mina lår. Nu blev det kanske 5-6 förningar totalt per gubbe ner till Jönköping. Hade vi gjort jobbet själva hade det inte gått fortare och vi hade fått göra minst 25-30 förningar var. Det kan ju vem som helst räkna ut hur vi hade mått i benen. Hur mycket blåste det då? Ja, upp till  10-11 meter i sekunden i byarna. Då är man som ett sprött lönnlöv - lika lättfångad av vinden, och lika lätt att smula sönder.  Äääääven om man är 18 pers.

 

Visst det kanske gick något fort i Kaxholmsbacken inser även jag, men inte fortare än att alla i vår klunga borde varit ganska oberörda av tempot. Sedan var det ju frihjulsrull i fem minuter efter det in i Huskvarna.

 

Genom Jönköping var det ingen stress, o absolut inte uppför i Bankeryd. Lite väl frikostigt med tid i depån tycker jag, så jag var ganska raskt på hjulen igen. Även om jag kanske stressade på lite där, så vet jag inte hur många gånger jag lugnade tempot upp mot Habo och förbi bokskogen. Det är tungt för många efter att ha stått still och jag har själv åkta av där två gånger med sub-8 klungor tidigare år. Men i första utförslöpan var det fartglädje, eftersom vinden nu var till vår fördel. Svårt att inte släppa loss när man slapp "väggen" i pannan.

 

Oj vad härligt att få brusa iväg. Och jag kan förstå att det var några som tyckte att det gick för fort i några av de svaga motluten upp mot Fagerhult. Men vi bromsade oss flertalet gånger.  Skulle vi nå målet i tid var det dock tvunget att gå fort utför. Vägen upp mot Hjo och till Karlsborg är ju sen nästan helt platt och då brukar det gå jämt. Så även denna gång, även om det är tråkig cykling. Backarna upp mot Tiveden är en befrielse. Skönt att kunna stå och variera belastningen.

 

Nu hade nog de tre släppt som släppte. Men resten av gänget tog sig an backarna med en mycket tydlig strategi - galet långsamt uppför, och galet fort utför. Taktiken höll perfekt i varje backe, så perfekt att vi faktiskt seeeegade oss i kapp sub-9-gänget från Kungälv.  Vi utnyttjade våra starka motorer perfekt för att hjälpa hela gruppen, och sparade på de svagare uppför. Men alla tog sina förningar i tvåparscyklingen - kort eller länge - med bara något  undantag då o då, när någon behövde äta upp sig lite. Är det någonstans på rundan där folk brukar trilla av är det ju här, men vi tappade ingen, även om det var slitet lite här o var, men det ska det ju vara efter 26 mil.

 

Istället för att jaga om Kungälvarna tog vi rygg på dem in i mål från Hammarsundet. Fortsatte att snurra runt vår grupp, men stressade inte om. Vi fick en behaglig resa - nåja - in i mål. och vi gled in i samlad snygg trupp, 15 pers av 18 startande.

 

Jag är mycket tacksam för att jag fick förmånen att cykla med detta goa gäng, även om jag nog bara kände knappt hälften innan. Men cykling förbrödrar. Men jag är också den förste att be om ursäkt för om jag på något sätt skulle ha orsakat så att någon inte fick möjlighet att gå i mål tillsammans med oss.

 

Men sub-9 skrattar man, som sagt, inte bort bara så där. Det kräver bra ben, bra huvud, rätt äta o dricka och en bra dag. Någon fick ont  magen, efter knappt halv loppet, då är det inte lätt att ens ligga bak. En av dem som trillade av hade varit sjuk i två veckor innan utan att kunna cykla en meter. Hade jag varit frisk, men inte cyklat på två veckor hade mina ben varit parkerade i Gränna, ännu tidigare om jag varit sjuk.

 

Sub-9 är hårt - det snyter man inte ut i ett fräs. En eloge till alla som gjorde det för första gången - vi gjorde det tappert. Och tack till kapten Forsberg, lugn och trygg.