På Valborg blev vi blåsta på värmande eld på Fjällstugan pga kraftig vind. Några sprakande raketer spritsade färg på himlen för några korta sekunder, istället var det sällskapet som värmde. Gamla goa bekanta från andra sidan vätterdalen. Fantastisk mat, goa ungar som bara växer o blir klokare.

 

På 1:maj blåste det dock mindre, men fortsatt morgonkallt när jag rullade ut kvart i 7. Men vi fick raskt upp värmen tillsammans med de i Vättertidningen exponerade Hararna. Mot Västgötaslätten bar det av upp på Hökensås. Dessa goingar hade planen att fika i Semesterbyn där uppe, o sen ta samma väg tillbaka. Men det är ju lite förbjudet - inte att fika - men "samma väg" tillbaka. Fiket var stängt men med lite trägen övertalning öppnades portarna. Men Henrik o jag höll emot för frestelsen att sitta av och tog bara ett kort stopp, sen fortsatte vi hela "Haborundan" baklänges i god fart. Solen skenade i kapp och nu var det varmt o gött.

 

Fick ju gneta på ordentligt uppför för att hänga med som vanligt men annars var det en beskedlig tur, med vissa backinslag. Kuperad, gudomligt vacker väg, från detta håll oxå. Blåste över Habo Kyrka hem och rätt genom stan utmed Vätterstranden. Kraft kvar (jo vars...) i benen trots 4,5 timmar i sadeln och ganska mager kosthållning - en banan, ett fikon (tack Henrik) och svag citronsaft i liten flaska. Inga onödiga stopp utan cykel hela tiden och fint prat om ditt o datt.

 

Men dagen efter har man de klassiska "Henriksbenen" svårt ömmande yttersidor på låren. Något som bara kommer av att man ligger i och gnor på hela tiden när man kör på tu-man-hand. Men det är den perfekta träningen. Riktiga "Henriksbenen" tre-fyra gånger till innan VR är perfekt. Helst ett par 6-timmarsfärder också. Då ska det nog var på plats liksom.

 

Redan till Kristihimmelsfärd går rikitga Haborundan, får se om jag orkar hänga med där i år igen. Alla har blivit allt snabbare här i nejden. Och det finns många ungtuppar som sprätter i backarna. Vi får se...