Sällan har 6 timmar i sadeln gått så fort, även om tempot var relativt lågt, med vissa intensivare avbrott. Tilldragelsen var alltså ”De trötta Hararnas” klubbkalas – eller La Gara som de säger själva. Klubbmästerskap vore väl det rätta ordet, men jag tycker stämning var festlig redan kl 9 på Hotellplan. Tidigare i veckan lyckades jag bli medlem nr 99 i denna ädla klubb. (Räkna inte med att jag ska ha klubbkläder på mig för jag gillar inte uniformer av något slag.)

 

 

 

  Alla bilder Christer Hedberg. www.christerhedberg.se

Vad som väntade det dryga 30-talet cyklister som gav sig av i österled visste bara tävlingsledningen.  Men det skulle bli något slags etappupplägg med tio spurter eller bergspris. Ungefär som Protouren. Eftersom det drogs åt Huskvarna, tisslades det mycket om Norra Kleva redan till frukost, men så blev det inte, utan väl uppvärmda ljöd Carlholts visselpipa för första gången i backen upp till Kafferosteriet efter Vistakulle. Var målet skulle ligga visste ingen utan det var bara att köra till flaggan – den portugisiska – syntes. Och det gjorde den på toppen. Så det blev väl inte mer än 3-400 meters hårdkörning uppför. Ja knepade till mig en enda poängen där, med en delad 5:e-plats. Det blev ingen mer, men det visste jag inte då.

Åtta gånger till skulle vi dansa efter Il Direttores pipa, och den kanske roligaste ”etappen” blev den in i Vireda. För det var den enda som blev lite längre, ca 2 km skulle jag tro.  Jag kan den vägen ganska bra och anade att målet kunde vara i Viredea och sen kyrkkaffe på det. Det finns en ganska elak backe någon kilometer från byn, och det fanns ju en liten chans att målet var lagt på toppen av den. Jag gasade på fullt upp, och överraskade nog klungan lite och kanske var det en del som fick svårt att svara. Tyvärr var inte målet på toppen… utan det  blev en fortsatt rasande jakt, men jag lyckades växla tempo när de andra kom förbi. Det blev lite rörigt o vingligt de sista hundra metrarna och då var jag inte riktigt med i toppen. Men varma blev vi äntligen, ty det var allt lite småhuttrigt på distanspassen mellan spurterna.

Vi rullade sen fram till Bunn och tog upp brant höger – för ännu en backspurt  – sen en liten grusväg och vips så damp vi ner på lilla vägen mellan Östanå och Ölmstad. Vi tog norrut mot Gränna och så ännu en backspurt, upp till golfbanan från Röttle. Då tog jag det väldigt pianissimo, för tiden i sadeln + spurterna hade gjort benen lite tröga.  Kaffi o bulle smakte nu särdeles gott.

Hem den vanliga transporten via gamla E4:an och så en plattspurt till, från Kaxholmens hembygdsgård och en bra bit bort mot Vistakulle. Nu tog jag i ordentligt, men var plötsligt i spets när det var hundra meter kvar och då höll inte benen hela vägen in i mål. Blev väl sexa där kan ja tro. Nollkamning igen.

En etapp återstod och det blev som alla väntat på hela dagen – norra Kleva. Känner man inte den backen så är det lätt att gå bort sig i början. Med lite slaka ben är det ännu lättare….

Jag tog det i egen fart, på lättaste växeln, och det räckte ganska långt. Tyvärr såg jag inte exakt hur det gick i toppen, men Henkes blå tröja vippade uppför utan åthävor, och han vann kungaetappen, kanske tvangs han andas i bägge näsborrarna för första gången denna dag. Starkast och ödmjukast. Det är en brutal backe och en hel del kom upp gående, ledande sina cyklar, men leende.

Skulle möjligen varit några längre åketapper på ett par tre kilometrar; har man inte spurtben eller getaben så hänger man inte med de raska unga pojkarna, men med lite distans kan fler vara med o känna fartens tjusning. Annars var det en perfekt dag med mycket goa skratt. La Lepre Stanca har hittat det perfekta receptet på sado-social cykling. Grattis!

Tutti bene kantarelli.