Får se om jag kan sortera lite  minnen från det gångna årets träningshöjdpunkter. Det är många stunder som är magiska och många personer som trängs om förstaplatsen.

Årets resa:
Tveklöst de 5 dagarna i Nice med Christoffer‚ Jernhenrik och Søren. Soligt o varmt bland de franska havsalperna. Jag gillar berg - både med cykel och snowboard.



Årets träningshelg:
En lördag i början av maj cyklade vi hårt i två timmar, Søren och jag, sedan följde 6 timmars flytthjälp till Allan o Maribel, från 3:e våningen - utan hiss - ut på landet. Grymt sliten. Söndag 8 mil Haborunda...

Årets slitigaste lopp:
Haborundan blev otroligt slitsam, sega ben från start, men jag nöp mig fast i första grupp om sex pers och var sist in mål av dessa.

Årets lyft:
Berner från Sportson hade cyklat mycket hela vintern och våren och visade på Haborundan att han lyft sig ordentligt från året innan. Förra året var jag nog lite starkare. Nu var han skoningslös. Fantastiskt för att vara en fd lat hockeyspelare - hi hi! Grymt jobbat! Nästa år tar han steget upp i elitserien.



Årets formbesked:
På en av de längre rundorna i slutet av maj gick det undan och vi körde ut i kuperad terräng som innebar ett viss manfall. På hemvägen var det många slitna ben på gamla E4:an. Jag hade precis tagit en tung förning och klämt ut det sista ur tandkrämstuben. Bernt - en av de tunga pöjkarna i vår klunga - tog över och vred på fullt. Platt är hans melodi. Ingen orkade följa bakom honom och jag var på väg neråt i klungan, men bet ihop igen och täppte den luckan. Bernt är alltid en bra måttstock när det gäller form. Kan man nästan komma ikapp honom är det bra. Läs mer på nästa...

Årets förebild:
Ja, Bernt, utan att du kanske tänker på det, så är du en stor förebild för många av oss gubbcyklare i Jönköpingstrakten. I alla fall för mig. Med ett vridmoment i benen som mer liknar en Scania 560 kör du ifrån de flesta av oss. Ålder är tydligen något väldigt relativt... Tack Bernt!

Årets avundsjuka:
Har ofta drömt om att ha en egen butik, där jag skulle sälja skateboards, eller cyklar eller danska designmöbler, helst allt på en gång. Tommy Skagert drömde inte utan slog till på en av södra Sveriges mest inbitna räceraffär: Öster Cykel. Oväntat för alla, men kanske ändå inte. Nu kan han dväljas i prylar av titan och kolfiber hela dagarna. Och snacka cykel med fem-femtisexig tunga. Oj, vad avis jag är. Lycka till Tommy!!!!

Årets vurpa:
Har två händelser i åtanke: Sørens vätterkrock som kostade honom nyckelbenet och en skön sommar. Men även Jernhenriks skogsvurpa som innebar 4 pajade revben och en punka... inte på hjulet utan på lungan. Den sistnämnda såg jag med egna ögon. Den första är jag glad att jag slapp se. Hu, det är inte ofarligt att cykla.



Årets bita ihop:
Jo det måste nog bli Jernhenrik. 8 dagar efter korsfästelsen i skogen, satt han på cykeln igen. Oj vad ont han hade, men.... han bet ihop. Är man van att cykla varje dag så var nog livet i soffan mer av ondo.

Årets vackraste tur:
Svårt att ranka, men jag gillar ju att cykla tidigt på morgonen och då får jag ofta sällskap av Jernhenrik - riddaren av de långa skuggorna. Det får bli en tidig hösttur runt Ramsjön med lite frost i gräset i slutet av September tillsammans med Patrik Axelsson. Solen värmde redan efter någon timme. En annan hösttur en vecka senare utspelade sig på mtb runt Landsjön; En ljummen torsdagskväll i början av oktober blev magisk, en sommarens sista suck. Henrik o jag körde i kortärmat i solnedgången högt över Kaxholmen, pallade några äpplen, sen hem. Långa skuggor.

Årets eldsjäl:
Kan inte bli annat än Mats Sundberg i år igen - cykellistans grundare, motor och kreatör. Glad, spontan och drifitig som få jag känner. För er som inte vet är Cykellistan ett löst nätverk om ca 150 cyklister i Vätterbygden som synkar sina utflykter i olika fartgrupper. Mycket socialt.



Årets fenomen:
Även i år är man ju otrolig imponerad av Niklas Bjarnegård - mannen med den gula hatten - som åker med de snabbaste i diverse olika motionslopp runt om i Sverige både på räcer och MTB. Tiden på Cykelvasan imponerade stort. Var också med och drog oss runt på Habo-rundan. Har aldrig sett honom mattas en enda gång. Själv känner jag mig mest som Nicke-nyfiken när jag cyklar med honom. Nyfiken på hur han tränar till och från jobbet.

Årets kvinna:
Jenny Malmhäll körde för andra året i rad in under 8 timmar på Vätterrundan. Näst snabbaste tjejen på hela rundan, den snabbaste jag känner. Alltid glad och alltid försynt lågmäld om sin egen kapacitet. Kör brallorna av de flesta. Bor numera i Värnamo, men jobbar i Lund, hoppas få äran att cykla med henne igen.

Årets julstjärna:
Christer Liljegren, alias Chris de Burger, har gjort en motvalls satsning i år och fortsatt toppa formen under hela hösten. Lagom till jul är han hur stark som helst. Kan han hålla sig frisk och motivationen på topp till våren kommer han vara en motionärsdröm. Fullt kapabel att åka under 7 timmar runt vättern, eller där omkring.

Årets fiskare:
Peter Elofsson, en härlig livsnjutare som alltid predikar vilodagens välsignelse. Och jag och många andra borde lyssna mer på honom. En vilodag gör underverk på en träningssliten kropp. Peter kraschade för två vintrar sedan och bröt lårbenent, men har kommit tillbaka bra. Hetsar inte fram formen, och tar gärna en dag med fiskespöet i stället för stressträna. Klokt.



Årets läromästare:
Blir Henrik Johansson, alias Jernhenrik, alias adjunkten, vet inte hur många tidiga helgmornar vi cyklat samman detta år - också. Tidigt är oftast två timmar innan någon annan ens börjat smörja kråset med frukost. Alltid glad, om det möjligen inte blir för många stopp. Alltid sugen på at diskutera och prata om något helt annat än tröskelvärden, kort-korta intervaller, snittpuls/-hastighet, watt och laktatnivåer. Hellre DN:s kultur- eller ledarsida.

Vet såklart att tranorna som bugar åt oss på Haurida-åkrar heter "Grus grus" på latin. Aldrig åka samma väg två dagar i rad och inte fram o tillbaka. Behövs inte heller för han känner varenda liten stig på 10 mils omkrets runt Jönnet. Cykling ska vara vackert i alla aspekter enligt HJ, och det blir det alltid på något sätt. Även när det är -18° runt Öggestorp. Kanske just då.



Att bara försöka hänga med i hans tempo är bra träning, men han väntar alltid snällt på toppen, krönet, i kurvan. Han vill ju ha nån att prata med. Det är tack vare Henrik som det finns hopp om den kommande generationens bildning, rykt och ans. Och om min form. Great inspiration.

Vi ses nästa år!