Kan bara konstatera att det var ännu roligare att köra rundan i år, även om det gjorde ont ett tag efter Karlsborg. Sub8-gänget var ju ingen helgjuten skara detta år och viljorna spretade en hel del. Ja lockades helt klart av att få ge allt, satsa allt på ett kort och se hur långt det kunde bära. Vi rullade ut lite försiktigt med Hisingens välformade lag och vi lät dem dra till Hästholmen. När det var vår tur, visade sig vår samkördhet, eller rättare sagt den skymtades inte ens. Vi var väl bara en fyra fem stycken som tog förningar, och rätt som det var var vi ensamma i toppen tre av oss, med lucka bakåt.

Hisingen återtog kommandot en liten stund innan ett Sub7 gäng dundrade ifatt oss. Några av oss tvekade inte utan hängde på, men jag tror att de flesta stannade med Hisingen. Och hur den färden gick vet jag inte i datalj, men de klarade sig in under 8 timmar (7.55). Vi dundrade på söderut i hög fart, men spetsen tog det lugnt i uppförsbackarna. Inga problem att hänga med, kanske beroende på motvinden som bromsade där framme. Väl på västsidan blev farten betydligt högre och det var svårt att hänga på, när den stora klungan sprack av i olika bitar upp mot Habo. Såg att Niklas Bjarnegård kunde täppa igen, så även Henrik Johansson (trots att han tappade sin telefon i vimlet).

Själv hamnade jag i en mindre grupp på 10-12 man som rullade på i jämn hög fart upp mot Hjo, då Continentallaget kom ifatt strax innan infarten. I mitt stilla sinne hoppades jag kunna kliva med det gänget upp mot Karlsborg, och det lyckades hela vägen. Men ligger man lite längre bak i kön blir det ryckigt tempo med många små igångdrag som sliter i längden. Men jag anade ändå inte vad som var på väg, visst ryckte det lite ena vaden och vänster lår var ju lite stumt. Inte alls som förra året, dock, då allt var stelt redan i Jönköping. Att det var en tredje del kvar visste jag ju, men enfaldigt trodde jag nog att det skulle kunna bli en bra tid.

Bild till KABE:s tidning

I Karlsborg stannade klungan o kissade lite till höger och vänster, och sen rullade det på igen. Men när vi kom fram till halleluja-backen, bar inte benen längre, från den ena minuten till den andra. Jag brukar inte kliva av i backar, men här var det handbroms i, och det rejält. Försökte snabbota mig med en liten Redbull som jag smugit med i ryggfickan - ingen effekt.

Brukar alltid ha min bästa tid här på rundan, men inte denna dag, tydligen. Gudarna vill annorlunda, trots välsignelsen av prällen på toppen. Till slut var det vingel-tempo in i första bästa depå. För att dricka vatten, kaffe, och sportdryck. Hungrig var jag inte,  men saltgurka smakade inte som vanligt... utan väldigt gott!!! Någon kemisk obalans var det säkert i kroppen, för annars äter man inte något så räligt.

Detta hade ingen direkt effekt, utan jag sladdrade ut på vägen igen, blev i kapp körd av några spridda snabbisar som jag kände igen från tidigare gäng, men att hänga på var inte att tänka på. Upp mot Hammarsundet, kom Hisingen och spridda skurar av vårt sub8-gäng glidande på ett enormt långt snöre, men inte heller det funkade något vidare. Vad göra?

Vinnarna!

Upp på bron vid Stora Hammarsundet tog jag in på depå igen och åt en näve saltgurka till och ännu mer vanligt vatten. Rena snurren, men jag längtade verligen efter sältan. Efter infarten till Harge-badet kom det ett stort sub8-gäng igen som startat 10.46 tror jag. Som genom en trollgurka (var det saltgurkan?) var benen hur fina som helst, jag kunde gå med direkt, och hjälpte till i toppen och höll farten, utan probelm. Vårens vridmoment var tillbaka. Dom hade flera i sitt gäng som gled med längre bak, så de var nog tacksamma för lite hjälp.

Sista 3 milen är kul, och vi dundrade fram på ett singelled, för att inte skrämma våra medcykliser allt för mycket på de smala vägarna. Dom kunde glida in under 8 timmar med några minuters marginal. Tydligen låg det fler Bitwisare där bak också, Fredrik Holmdahl o Jim Mulshine bland andra.

Själv halkade jag över 8 timmar med 8 minuter. Men var lika glad för det. Helst hade jag så klart putsat min tid från förra året med 15 minuter eller mer, men nu spelade det inte så stor roll. Hade ju självklart också gärna rullat in på en sådan tid tillsammans med andra som jag cyklat o tränat med. Nu blev det inte så, av olika anledningar.

Jag körde det här loppet på samma sätt som jag startat i alla vårens motionslopp (alla tre...) Försöka hänga på och rulla med de snabbaste. Men när de snabbaste klungorna dras av svenska mästare, andra tävlingsåkare, exproffs - idel ädel cykeladel som VR-VD:n sa innan vi gav oss av, då är det lite optimistiskt att tro att man ska kunna orka hela vägen. I år höll jag i 21 mil, förra bara 11. Klart framsteg.

Vad som händer nästa år, får vi se. Är övertygad om att vi kan plocka ihop ett gäng som med lite smart taktik under loppet, massor av samordnad träning innan, kan köra runt 7.30. Inte helt på egen hand, men med möjlighet att åka med de snabba på vissa sträckor och dra själva när det behövs.

Jag satsade mitt livs (hittills) bästa form men det höll inte riktigt ända fram, skulle såklart gått in i depå i Karlsborg och ätit gurka o druckigt redan då, gett benen 5 minuter innan kolapsen. Sen kanske jag inte bara ska ha sin druvjos i flaskorna utan satsa på lite kemiska preparat från den multinationella drickaindustrin för en gångs skull. Ska man fylla o ladda batteriet, måste det väl vara rätt sorts vätska antar jag, precis som bilbatterier.

Jern-Henrik gick oxå i väggen, enligt egen utsago, och fick släppa sub7-orna den sista biten och rullade in på 7.20 cirkus. Tror att Niklas Bjarnegård rullade in där omkring oxå. Så även vår lokala cykel-adel hade en hård dag i sadeln.

Kropp, knopp kändes bra efteråt, och dubbel pastasallad smakade smaskens. Kvällen avslutades med en stilla grill i List-huset på Jagaregatan. Och med målande beskrivningar av allas olika versioner av detta lopp. Kul. Tankarna gick oxå till Søren som kraschade i hög fart, utanför Gränna och bröt nyckel- och revben. Det är inte en alldeles ofarlig sport det här. Hans cykel och bil var kvar i Motala, men det fixade vi så att den kom med Niklas Forslund hem till stan igen.

Bra bok, läs den!

Malin o jag hade en väntande husbil som vi knoppade in i, vägg i vägg med Mats S på Mossen. Skulle ju göra ett reportage till Kabe-tidningen oxå. Söndag morgon vaknade vi av att regent knackade på taket, och vi bestämde oss för att vänta ut det. Men fram emot 4-snåret på eftermiddagen,  en god bok senare, bröt vi lägret. Och poserade med bilen på några ställen i Motala.

Ska det gå fortare nästa år är det hög tid att börja träna nu.

Vi ses på vägen.