Dag 2 - mot höga bergen.
Hm, hosta och halsont skulle inte få stoppa oss idag inte. Efter morgonpromenad till bageriet hade jag och henrik kolhydraterna snyggt virade i papper under armen. En mer nyttig frukost har nog inte skådats, fruktsallad, ägg, nötter, ingefära, müsli o så goa mackor.
Vi rullade snabbt ut på den fina cykelvägen norrut utmed den stora floden Vars dalgång. Här går stora vägar på bägge sidor och en fin cykelväg precis utmed vattnet. Svagt, svagt uppför i tre mil och motvind, sedan vek vi av in bland bergen och vägen mot Lantosque; hissnande berg, smala hyllor, snirkliga vägar och något mer motlut i ytterligare två mil. Berget kylde i skuggan. Men solig fika på torget i Lantosque innan den riktiga klättringen började upp mot col de Turini på dryga 1600 m ö h.
Henrik o Christoffer knatade på i eget tempo och jag o Sören lite efter. Efter två tredejedelar satt de o väntade vid en vattenpost där vi duschade håret. Sedan den sista biten kvar. För första gången upplevde jag att jag hade fel utväxling på hojen, fick stå upp för att klara ut den sista biten som blev brantare och brantare. De sista kilometrarna var det gott om snö och vi blev omåkta av bilar med skidor på taket. Apropå bilar så är detta inte bara ett känt cykelberg utan ännu mer ett bilberg, för upp hit körs en specialsträcka i Monte Carlo-rallyt.
Restaurangen bjöd på trerätters menu med viltpaté, lasagne och cremebrulée (hur stavas det?). Om jag hade feber eller bara var trött var svårt att avgöra, men helt 100 var det inte. Väl lång lunch tyckte Henrik efter en dryg timme, men sedan bar det i väg utför på andra sidan - i snöslask den första biten. Mina vita armvärmare såg strax ut som Pippis häst. Serpentinerna ner var otroligt vackra och krävande för armar o händer som låg på broms hela vägen. Att man inte legat i bocken på 5 månader kändes; bromsgummit gick varmt. Väl nere i bebygda trakter kunde vi trycka på hemåt.
Ända nackdelen med Nice är att om man hamnar på fel sida stan, så är det en del knixande innan man kommer till andra sidan. Nu kom vi ner öster om stan, och skulle hem till Haute de Cagnes väster om flygplatsen. Kul att glida på strandpromenaden, men mycket folk att hålla reda på. Tror att det är nästan tre mil genom stan hem till vårt berg. Visst ja, en liten fika hanns med på strandpromenaden också. Dryga 15 mil hade vi tuggat i oss och ca 2000 höjdmeter, allt enligt Sörens dator.
Kvällen avslutades med middagsfrossa där allt ätbart försvann. För min del kom även feberfrossa och jag nattade mig själv med Astras storsäljare under tungan. Skulle morgondagen bli vilodag? Det mesta talade för det.
Den som lever får se.
Vi rullade snabbt ut på den fina cykelvägen norrut utmed den stora floden Vars dalgång. Här går stora vägar på bägge sidor och en fin cykelväg precis utmed vattnet. Svagt, svagt uppför i tre mil och motvind, sedan vek vi av in bland bergen och vägen mot Lantosque; hissnande berg, smala hyllor, snirkliga vägar och något mer motlut i ytterligare två mil. Berget kylde i skuggan. Men solig fika på torget i Lantosque innan den riktiga klättringen började upp mot col de Turini på dryga 1600 m ö h.
Henrik o Christoffer knatade på i eget tempo och jag o Sören lite efter. Efter två tredejedelar satt de o väntade vid en vattenpost där vi duschade håret. Sedan den sista biten kvar. För första gången upplevde jag att jag hade fel utväxling på hojen, fick stå upp för att klara ut den sista biten som blev brantare och brantare. De sista kilometrarna var det gott om snö och vi blev omåkta av bilar med skidor på taket. Apropå bilar så är detta inte bara ett känt cykelberg utan ännu mer ett bilberg, för upp hit körs en specialsträcka i Monte Carlo-rallyt.
Restaurangen bjöd på trerätters menu med viltpaté, lasagne och cremebrulée (hur stavas det?). Om jag hade feber eller bara var trött var svårt att avgöra, men helt 100 var det inte. Väl lång lunch tyckte Henrik efter en dryg timme, men sedan bar det i väg utför på andra sidan - i snöslask den första biten. Mina vita armvärmare såg strax ut som Pippis häst. Serpentinerna ner var otroligt vackra och krävande för armar o händer som låg på broms hela vägen. Att man inte legat i bocken på 5 månader kändes; bromsgummit gick varmt. Väl nere i bebygda trakter kunde vi trycka på hemåt.
Ända nackdelen med Nice är att om man hamnar på fel sida stan, så är det en del knixande innan man kommer till andra sidan. Nu kom vi ner öster om stan, och skulle hem till Haute de Cagnes väster om flygplatsen. Kul att glida på strandpromenaden, men mycket folk att hålla reda på. Tror att det är nästan tre mil genom stan hem till vårt berg. Visst ja, en liten fika hanns med på strandpromenaden också. Dryga 15 mil hade vi tuggat i oss och ca 2000 höjdmeter, allt enligt Sörens dator.
Kvällen avslutades med middagsfrossa där allt ätbart försvann. För min del kom även feberfrossa och jag nattade mig själv med Astras storsäljare under tungan. Skulle morgondagen bli vilodag? Det mesta talade för det.
Den som lever får se.
2011-03-30
0 KOMMENTARER