Kan bara helt allmänt konstatera att 2012 var mitt absolut bästa år på cykeln. Frisk hela året, inte en antydan till förkylning ens. Bra träning hela vintern, med blandad kompot. Kul räcercykling i alla /farter/sällskap/distanser när våren kom. VR blev inte ett kraftprov, utan en kvittering på att allt varit perfekt innan. Efter mina ambitioner vill säga.

 

Håll till godo:

 

Hm.... Det blev ingen utlandsresa i år som de två tidigare åren. Det måste vi ändra på 2013. Resan till Gotland i mitten av september var väl så långt bort vi kom i år. Två dagars söndagscykling i ett landskap där kulturspåren står som spön i backen. Där man lutar cykeln mot runstenar eller skeppssättningar i depåerna, och mumsar saffranspannkaka.  Men i och för sig ska jag inte glömma att vi cyklade både i Berlin och på Rügen. Det var mer "hobby" men väldigt kul. Berlin var hur cykelvänligt som helst, även om det inte kändes så vid första påseende.

Hade fördel av att denna vår få till en 4-5 riktiga långturer (+20 mil). Brukar ju sällan cykla längre än 3-4 timmar. Men i år blev det några minnesvärda fälttåg i både Väster- och Östergötland. Den kanske mest minnesvärda inkluderade den alltid gladlynte Henrik Johansson, som för ovanlighetens skull inte var upphovsman till just denna långrunda.  En ljummen majmorgon tog vi hel enkelt och cyklade de 6-7 milen upp till Tranås för att delta i Sommen Runt (ca 12 mil). (Trots upprop på Cykellistan.se var det ingen annan som nappade.) Efter väl förrättat värv och varv runt denna sjö, cyklade vi hem igen - självklart inte samma väg.  Kommentarerna från dem som var på väg hem med bil piggade upp, men det gjorde inte vägen hem kortare. Benen inkasserade väl runt 25-26 mil den dagen.

 

Ja, du Bernt, vet inte vad jag ska säga.... Har inte sett dig mattas någon gång detta år heller. I stället för att leka Pro Tour på onsdagar körde du mördarintervaller med Bjarnegård o Burger-Christer. Men sen dök ni upp på de olika tempoetapperna. Som vanligt brukar jag lite skämtsamt säga att är man nästan lika snabb som Bernt är man i bra form. Jag fick kvittot på första tempot i våras, en futtig sekund efter Bernt bara. Stort för en liten man som jag.  Men hur skulle det gå till hösten, när vi fått konsolidera formen? Fan, då blir man frånåkt med 15 sekunder på en mil och samma bana. Grymt Bernt. Tack!

 

Tveklöst min fru, som dels låter mig cykla tidiga mornar och förmiddagar hela långa våren (och fortsätter så även i år...). Men som även cyklar mycket själv och tog sig runt vättern i allra jävligaste väder detta år. Hon fick tre mil torrt, och jag tre mil blött, men inget regn. Till och med Jern-Henrik vände i Vadstena och åkte tillbaka till Motala. Sedan klämde hon i med Gotland360 i september, med ganska lite distansträning. 36 mil på två dagar är inte gjort i en handvändning. Tack Malin.

 

Förra året kallade jag honom "årets julstjärna" för att han laddade upp o toppade formen mot jul. Skrev något om att om han kunde behålla suget hela våren skulle han bli hur snabb som helst. Och det gjorde han!!! Christer Liljegren har cyklat o cyklat o cyklat o cyklat o cyklat - på tvären o brädden, upp o ner, överallt och jämt. Tillsammans med Bern och Niklas Bjarnegård fick han erbjudande om att cykla med Värnamo Cykelklubb runt Vättern, men dom klarade inte att komma under 7 timmar dock. Fina 7.13 tror jag det blev och han var med o drog hela vägen. Snabbaste motionären på både korta o långa cykelvasan; drog själv hela sin klunga i bägge loppen. Till och med i backarna, som tidigare varit hans svaghet har han visat styrka. Inga problem att hänga med på Hammarrundans sex mördarvarv uppför Flahultsbacken. Och detta var ett av de snabbaste åren i mannaminne. Träning ger färdighet.

 

Året har bjudit på många nya upplevelser på hojen, vackra vägar, vacker natur, starka ben, trötta ben, tomma blickar och goa leenden. Det kanske mest sensationella inträffade på väg hem från Sommen Runt med kanske två mil kvar. Henrik drar i handbromsen för att vi ska stanna (händer sällan) han ser sliten o hålögd ut (händer aldrig) och han tar upp en GEL (händer aldrig) som han fått av ngn omtänksam medcyklist innan vi lämnade Tranås. Denna drar han i sig på stående fot. Tror det var "fikonhandlarns" första någonsin.

 

Jönköping egen Protour som drogs igång av tillbakaflyttande Erik Abrahamsson, efter boråsisk förebild blev ju  hur kul som helst. Att varje onsdag leka skiten ur sig själv och andra i spurter, backattacker, tempo och varvlopp blev ju bara så mycket roligare än vad man kunde drömt om. Enkel organisation, ja visst, men det hade inte blivit av utan Erik, Henrik, Chrille och Gurra. Hoppas på repris, med en bana även öster om Jönköping.

 

 

Jag kan ju inte låta bli att skryta med min gröna spurttröja som erövrades under säsongens Protour. Henrik brukar påpeka att jag har bra kraft i benen när det handlar om kortare sträckor, men att det skulle räcka för att plocka hem den gröna tröjan blev en överraskning. Gurra gjorde ju allt för att ta såväl rosa, grönt och prickigt, men jag fick vara lite taktisk på slutet och köra bara för grönt. Tackar också Erik A för fina uppdrag i JCK-trängseln. Nästa år blir det tuffare.

 

En ny bekantskap i klungan detta år har varit Bama (vet knappt vad han heter på riktigt... jo Fredrik Rostedt.) Cyklar med stadens "Trötta harar" – La lepre Sanca. På väg ner från Taberg en sensommardag krockade han med en bil som genade i en kurva på väg upp. Cykeln blev totalmos, och hans cyklande medharar var övertygade om att hans sista stund var kommen. Otäckt var ordet. Men han klarade sig möbultad o blåslagen, men utan frakturer. Mirakulöst.

 

För egen del var jag i september i närkontakt med en bil upp på A6 som slog undan bakhjulet och knäckte sadelstaget på cykeln. På något lustigt vis höll jag mig upprätt åkande på framhjulet rätt in i trottoarkanten. Hjul o cykel knusade, men jag hel. Tack Länsförsäkringar för smidigt agerande. Det är bra att vara "Förmånskund".

 

Är absolut ingen anhängare av doping, utom möjligen rödbetning... Men att diska Lance A på livstid från allt idrottande, är ju lite väl skevt. I DN hade de en uppställning över de sista 50 årens tourvinnare och bara 9 har aldrig åkt fast för doping. De flesta hjältar från förr har haft skägget i syltburken, men ingen av dem har blivit av med sina titlar, jo Contador. Lance har ju faktiskt inte åkt fast som aktiv, även om bevisen i efterhand säkert är överväldigande. Det är ju liksom inte han som uppfunnit dopingen i sporten. Den har ju odlats i hundra år med knaprande o sörplande av alla till buds stående stimulantia, helst i en mysigt kombinerad dekokt. Free Lance now!

 

Bama som sagt, första gången vi cyklade hårt tillsammans var på Sommen runt. Urstark, uthållig och dragvillig hela rundan runt.  Men det kanske mest sensationella är att han enligt egen utsago cyklat av sig 75 kilo de senaste två åren. Annan kosthållning och motion har fått honom att minska mer än min egen totalvikt. Imponerande! Starka ben måsta han ju haft sedan innan då, kan man tänka.

 

 

Man blir bara så glad, när man en tidig morgon möter hans bländvita leende, som skiner ikapp med de vita brillorna. Det är väl hemligheten att vara på fötter två timmar innan någon annan som väcker leendet. Att få se morgonrodnaden över Kaxholmen, se daggen blixtra i diket i Siringe. Se det där som bara morgonen ser. Eller att cykla den där grusvägen som ingen annan vågar sig in på utann mtb. I år tog Henrik Johansson med mig till sitt kära västergötland – Svearikets vagga. Som en resa med Hans Villius själv. Varje sten o by fick liv o mening. Här fyllde jag på i historieboken, samtidigt som benen blev tommare o slakare. Snabbfika på platåberget Ållerberg 330 meter över havet gjorde att jag orkade nästan hem. Men i Mullsjö fick det bli ett extra stopp – en cola för mig, ett halv fikon för Henke. Tack för inspirationen även i år. Nästa år blir det ännu mer räcer-grus.